Ju mer man lyssnar desto mindre vill man höra. Det stämmer ganska väl, eller hur? Det pratas för mycket om petitesser, det skryts för mycket, det suktas för mycket efter uppmärksamhet, det behövs för mycket bekräftelse, det lyser igenom för mycket osäkerhet, det fokuseras för mycket på jaget. Allting är för mycket.

Just nu är jag i ett alldeles för konstigt mode för att kunna gå in i samtal med folk med anledning i att samtalen alltid bottnar i "jag" och sådana små saker som belyses att man nästan ser sig om efter en kamera. För nog måste det vara ett skämt? Idag infann sig ett sådant tillfälle där det var såpass illa att man inte kunde tro sina öron; man hörde inte orden men det som hördes glasklart var desperationen efter bekräftelse, uppmärksamheten och en obehaglig känsla av osäkerhet som genomsyrade hela lokalen. Mina tankar var kaotiska - folk dör, människor lider, dom flyr, svälter och torteras, men här sitter ni och skriker ut era petitesser angående era pojkvänner?

För det första är jag oerhört väl medveten om att alla problem är relativa och att jag just nu inte har ett rättvist perspektiv som just kommit hem ifrån den verkliga verkligheten. Men trots detta, vem fasiken bryr sig om andras privata problem? Det allra första tipset lyder: har ni problem på hemmaplan? Håll det på hemmaplan! Det andra tipset är: kan ni inte lösa problem? Sök inte bekräftelse av andra, släpp och gå vidare istället. Förenklar jag det? Definitivt, men det är rent krasst så problemen löses tillslut ändå. Tillsdess kan man bespara sin omgivning alla fantastiskt onödiga detaljer till någon som faktiskt vill höra. För i slutändan så är det enda man hör just söket efter backup som man inte ens är berättigad.

För det andra så ja, jag har inte ett rättvist perspektiv. Men faktum är att det som händer i världen inte är en nyhet. Hur svårt skall det vara med lite distans och perspektiv? Hur svårt skall det vara att släppa lös på det förjävliga ordet "jag" bara för en enda jäkla dag. Gör det till en tävling, om det så underlättar. Förstår ni inte hur in i helsike bra vi har det? Det behövs ingen trip till den verkliga verkligheten, detta är något som man vet sedan länge. Förstår ni inte att vi själva bestämmer livet vi lever? Förstår ni inte att vi själva bestämmer vilka vi vill vara, ha runt oss och hur vi ska vara kring andra. Vill man verkligen vara en egocentrisk människa då? Vill man verkligen stanna hos energistjälande människor för att sedan gnälla på dessa? Vill man verkligen och påriktigt vara en sådan människa som aldrig kan se saker utifrån andra perspektiv och andras ögon?

Ja, ilska, irritation, frustration och en stor jäkla hjälp, -och maktlöshet infinner sig just nu. Folk tycker att jag är bitter och cynisk, varför? För att jag besvarar frågorna "Hur gick resan, gjorde ni skillnad?" med "Sådär, nej det gjorde vi inte". Vad förväntar man sig för svar? Är det så jäkla vanligt att folk öser ur sig naiva och orealistiska kommentarer att det nästan är otrevligt att vara realistisk och icke nöjd? Därefter kommer frågan om jag är nöjd över min insats. Nej, inte ett jäkla dugg. Hoppsan! Nu var jag sådär otrevlig igen, förlåt folket att ni inte får höra en solskenshistoria, men detta är en verklighet, inte en jävla feelgood-film. Ja, jag åkte. Och? Snälla, berätta för mig varför jag skall tycka att jag är nöjd, stolt, hjälte eller mer speciell än någon annan.

Förstår ni inte att jag och du är oviktiga, måste man säga det fler gånger? Dina problem är ointressanta. Missförstå mig rätt, alla har sina relativa problem som är mer eller mindre stora. Men pracka inte på dessa på någon annan som inte kunde bry sig mindre. Därefter så kan du ta ett djupt andetag och förstå att du själv bestämmer hur du ska styra ditt liv. Är en människa jobbig som du har runt dig, sluta vara med den. Svårt va?

Sluta prata så mycket om dig själv, öppna upp för andras historier och inse hur små problem du har.
I och med denna veckas volontärarbete har jag nu på nära håll sett hur medmänsklighet och viljan att hjälpa folk i utsatt situation enkelt ingår i en ekvation som går ut på att synas i media, mata bekräftelsemonstret samt det viktigaste av allt som framkom: jaget. Det är en blandning av människor som i princip blivit tvingade till mindervärdskomplex av denna tokiga värld som får hjälp av sina "medmänniskor" som besitter någon sorts skev storhetsvansinne. Förstår ni hur snevridet?

En människa har i princip ingenting; är tvingad till att leva, bo, äta och sova på gatan med eventuell tur att ha ett tält att dela med någon. Sedan kommer en annan människa som i princip har allt; lever i hus, äter vad denne vill och mår tippitoppen men har valt att vara volontär i en vecka. Hittills låter allt väl och gott, men sedan kommer kruxet med sociala medier in, bekräftelsen och prestigen. Det är vikigt att poängtera att man faktiskt gjorde någonting bra för någon. Det är viktigt att visa detta, på bild, för att bevisa för folk, för att mata sitt eget bekräftelsemonster. Den ena historian skall toppa den andra - jag var vaken såhär många timmar, jag mår så dåligt, jag mår så bra, jag uträttade såhär många gärningar, jag såg såhär många människor lida, jag, jag, jag, jag, jag, jag.

Det finns inget som kan rättfärdiga handlingen att vilja fotografera en utsatt människa när man utför en "god gärning" för att sedan visa och bevisa detta för folk. Det finns inget som kan rättfärdiga en historia som helt och hållet vänds från personen i fråga till mina egna känslor, tankar och gärningar. Det är fruktansvärt och att man inte skäms över detta förstår jag inte. Ibland räcker det inte att säga att vett och etikett är det som behövs, för ibland kan man inte tänka längre än näsan räcker. Men å andra sidan, vem säger att jag har rätt? Ja, detta är alltså rakt av mina egna åsikter. Och alla som känner mig vet att jag är stenhård med mina egna åsikter tills jag får något annat att bita i som kan få mig att ändra mig, för det är ju tillåtet. Men i detta fall har jag svårt, åh så svårt, att se något argument som skulle rättfärdiga detta..

Förstår man inte att i detta sammanhang är både du och jag helt och hållet totalt jävla oviktiga. Ska det behövas sägas rakt ut? I detta sammanhang spelar det för fasiken noll roll hur jag mår över situationen, faktum är att det behövs inte ens uttryckas, för jämförelse med människorna som knappt överlever situationen så är mitt mående inte ens viktigt att nämna. Hur kan man inte förstå detta? Ändå så berättas historier på ett sådant sätt som enbart vinklas till berättarens känslor, tankar, mående och framförallt den ack så stora gärningen jag gjorde. Förstår man inte att det lilla man gör inte är någonting mot vad som väntar? Förstår man inte hur nedvärderande man är mot människorna när man helt och hållet baserar en historia på sig själv? Förstår man inte..?

Visst, är man volontär för att mata sitt eget samvete, skuld, bekräfta sig själv eller dylikt, absolut. Uträttar du bra handlingar så kanske dessa hjälper någon, för alla besitter nog någon sorts skuld (läs tidigare inlägg) om man jämför sitt eget liv mot andras helvete och det kan vara en stor anledning till viljan att hjälpa. Altruism är något som jag ej tror finns rakt igenom hos en människa, utan det bottnar i mångt och mycket hos en själv. Poängen är; vad spelar det för roll? Vill man hjälpa av olika skäl man så gör man! Men att projicera detta utåt genom att fritt och skamlöst framhäva sig själv, det är helt åt fanders.

Vidare insåg man den veckan att vad man än gör är man hjälplös. Det finns ingenting som kan lösa problemet eller situationen, så enkelt är det. Mat, bröd, vatten, plåster, kläder, tält och så vidare, allt det är för stunden och i detta nu. Människorna skall trots allt vidare och då finns andra problem och hinder att möta där man inte kan hjälpa. Summa summarum; alla handlingar är små i dom stora problemen.

Låter jag bitter? Absolut! Kanske lite realistisk också, eller hur? Man målar gärna upp fantasivärlden med sina naiva tankar om att bara för att man ger någon någonting så är man så fantastisk som löser folks problem eller räddar dessa, det är så in i helvete tokigt så jag finner inga ord. Den dagen du ger någon någonting utan att; skriva om det, berätta om det eller vinna på det (inte ens en uns av gott samvete och bekräftelse av din godhet) så kan du vara fantastisk och god. Men se där, tycker du att du är fantastisk och god? Du är i en paradox. Jag vet inte om det bör tilläggas eller ej men jag gör det ändå, för man vet aldrig. Jag är definitivt ingen altruistisk människa, jag mår bra av att hjälpa vilket leder till att jag matar något behov inom mig. Men jag kan trots det ha åsikter om hur man agerar och beskriver sina handlingar.

Rent krasst tycker jag inte att jag gjorde ett skit. Jag löste då ingens livs största gåta, jag räddade ingen och jag gav dom defintivt inte ett bättre liv. Jag kan dock ha tillfört god stämning i en jobbig sits, försökt se saker ur andra perspektiv och reflekterat detta till människorna. Men i övrigt.. Nej. Men jag tycker det är bra att man tänker så, för den dagen jag refererar till mig själv som fantastisk, altruistisk, hjälte eller någon räddare i nöd.. Den dagen har jag misslyckats.


Var en god människa men ödsla inte tid att bevisa det.
Det handlar inte om prestige - det handlar om människor.
Tårarna rinner; det fullkomligt svämmar över. Saltsmak i munnen, salt i hela ansiktet, blött i håret, blött på kudden, det är blött överallt. Dåligt samvete, skamset och en överväldigande känsla av otillräcklighet. Paniken sprider sig - en gång var det där jag, det kunde varit jag, det kunde varit min familj. Ilskan blossar upp - hur och varför i helvete?

Nog vet alla vad man pratar om; Aylan, flyktingarna och kaoset som råder just nu. Det finns två sidor, vi och ni. Tyvärr. Detta är ett tungt, stort och oerhört svårt ämne att prata om - jag pratar nu om det ur mitt perspektiv, ur mina känsliga minnen och tyngden som infinner sig hos mig.

När jag läste om Aylan igårmorse kändes det som ett knytnävsslag i magen, i ansiktet, i hjärtat.. Faktum är att hela kroppen gjorde ont. När jag läste om det skickade jag pengar och blev månadsgivare till http://sverigeforunhcr.se/ - men det kändes så otillräckligt. Vi åkte sen till skolan, i vår bil, med vår vän, mätta i magen och in till en stor skola, med stort bibiliotek med avancerad teknik. Känslan försvann aldrig - bilden av Aylan försvann inte. Känslan av "det kunde varit jag" försvann inte. Känslan av svek, skam och likgiltighet ökade. Är jag likgiltig? Det kan jag väl ändå inte vara? Det känns så.

Skolan slutade och vi åker hem. Jag gråter i bilen, A undrar vad det är och jag svarar att jag är trött. Varför skämdes jag över sanningen? Varför vågade jag inte säga att jag var förtvivlad över allt, över Aylan, över situationen som råder? För att jag alltid ska dra paralleller till mig själv, mitt liv och mina känslor. Det känns egoistiskt och narcisisstiskt. Så jag sa att jag var trött, vem skulle inte vara det av att gå upp fem för att jobba och sedan åka till skolan? Jag sätter mig i soffan och kollar debatt på tv om detta ämne, jag biter ihop och jag kollar. Jag säger pass på att diskutera den debatten idag för... Ja, därför.

A ska iväg på landskamp med sina fotbollspojkar. Han sticker iväg och det brister. Jag gråter, jag gråter för allt. För alla, för Aylan, för föräldrar, för medmänniskor, för ekonomin som är i fokus och inte människor, för oss som gått igenom det, för dom som går igenom det nu. Jag gråter och jag lugnar mig. Andas ut. Jag måste duscha - jag är smutsig, saltig och äcklig av skammen. Väl i duschen gråter jag ännu mer. Återigen lugnar jag mig. Går upp och ska klä på mig. Öppnar min garderob full med kläder, tittar på min byrå med parfymer, smycken och allting "smått och gott" - och gråter ännu mer. Jag anmäler mig till http://språkvän.se och vill vara med på deras aktiviteter för integration och finnas där för våra nyanlända. Mår lite bättre en stund men det hjälper inte - skammen tar över och jag gråter.

Kvällen kommer och jag skriver en lista till A vad han ska köpa, vi planerade tacos. Jag gråter lite till. A kommer hem, vi äter tacos och börjar diskutera lite kring detta. Jag blir arg, ilskan blossar upp - jag säger godnatt och går in i badrummet för att borsta tänderna. Vattnet är på i vanlig ordning, lite högre denna gång, och sätter mig på badkarskanten och gråter. Jag lugnar mig, borstar tänderna och lägger mig sen i vår säng för jag ska upp tidigt och jaga rådjur, A kommer och lägger sig hos mig med en varm, säker och tröstande kram. Jag gråter igen.

Hela gårdagen igår grät jag; jag försökte göra något för att var en hjälpsam hand och för att minska mitt illamående samtidigt som jag grät och skämdes. Men vad som är ännu värre är att under hela min förtvivlan igår så hade jag allt jag kunde tänka mig. Förstår ni hur sjukt detta är? Jag låg i soffan, i sängen, i vårt badrum, i badkaret, jag valde mellan stora högar av kläder, jag skrev matlista, jag valde mellan 4 filtar, 2 kuddar och vilken soffa jag skulle gråta i, och jag kramade min man, min trygga famn. Jag grät för alla som inte hade något medan jag har allt.

Varför skam? Jag har tänkt, jag har reflekterat, jag har försökt förstå och jag har försökt förklara för mig själv att ingen kan göra allt, hur gärna man än vill. Det är på politisk nivå, inte min nivå. Jag skäms, jag skäms att jag sitter här och mår bra, att jag har allt, att det har gått så bra för mig. Jag skäms att jag är flykting, invandrare och nu lever kungligt. Jag skäms och mår dåligt över att det en gång var jag och min familj - fastän jag vet att jag inget har att skämmas över. Men det sköljer över mig ändå. Någonting måste jag göra, jag kan inte vända ryggen till något jag själv gått igenom. Hur skulle det se ut? "Det är deras problem" - så tänker många. Varför?

Jag skäms inte bara för att jag har gått igenom det och klarat det, jag skäms över allt mitt elände jag haft. Vad för elände? Det är petitesser! Jag gråter över betyg, jag gråter över en hund, jag gnäller över körkort, jag gnäller över väder, jag gnäller att vi inte har godis hemma. Jag skäms över mig själv som tar allt för givet, man gör alltid det tillslut. Men det är pinsamt. Jag vet, man kan inte alltid tänka på att folk har det värre, men dom har ju det. Man måste kunna tänka steget längre, vi har det inte lika illa, nej. Men vi som har det så bra ställt måste kunna göra någonting mer än vi gör. Skänka pengar? Bli språkvän? Ta kontakt med organisationer? Skänka kläder? Ingen kan göra allt - men alla kan göra något.

Denna känsla som infinner sig i min kropp är helt ärligt starkare än mycket annat jag känt förut. Jag har tappat all motivaton för skolan, för hund, för mitt förhållande och för livet jag lever. Jag har tappat all gnista. Jag funderar och tänker, - är jag värd allt detta? Är inte alla också värda det? Hur ska vi hjälpa? Det enda jag tänker på är vad jag kan göra härnäst. Man kan inte göra allt, nej. Men jag vill göra så mycket mer än något. Det kunde varit jag. Min bror. Min familj. Det var många av oss, den tidens flyktingar, som gick samma öde till mötes. Vi, vi som klarade det, som lever det livet vi gör nu, vi kan inte vända ryggen till dom som behöver oss nu. Likgiltighet, ja, jag är nog likgiltig. Men inte inför denna fråga, men inför allting annat som jag har att göra.. Men det enda måste jag har är nu att jag måste göra någonting mer. Vad? Allt! Det som går att göra.

Försöker jag komma undan skammen och samvetskänslorna? Ja, kanske. Om jag kommer undan dom genom att hjälpa andra, - må så vara. Så länge hjälpen sker, så länge man gör någonting. Altruism eller ej, alla kan göra något litet. Är anledningen för sin egen karma, för andras välmående eller för att känslan är sådan, - gör det bara!

Nu har jag nog skrivit av mig lite. Tillslut lugnar jag mig och kommer vara nöjd med den insatsen jag gör. Vad det nu må vara. Tillslut måste kaos bli ordning. Det måste det.