Nästa vecka börjar ledigheten och friheten. Nästa vecka finns inget dygnspass inbokat. Jag får planera att göra vad jag vill, jag kan hitta på saker sent på kvällarna, jag kan sova borta, jag kan vara vaken sent, jag kan vara ledig och fri. Eller vänta.. Hur var det nu?

Ja, nästa vecka och framåt är jag ledig, alltså inga dygnspass inbokade och på så vis helt fri. Men är man det? På tisdag åker jag och hämtar B och blir från 4 augusti antagligen med hund. Den första riktiga egenägda hunden, min egen rackare. Är det kanske så att friheten inte börjar då men friheten tar slut då? Hur är det egentligen att leva med vovve? Hur fri och hur fast är man?

Nej, inte har jag fler dygnspass inbokade och på så vis fri i form av ledighet. Men sen då? Faktum är att jag och A ser på detta med att vara hundägare olika. Han, och många andra med honom, ser sig själv bli låst, svårare för planering och ett liv att ha ansvar för. Ja, visst är det så. Men jag, och många andra med mig, ser mig själv inte bli låst men ihopbunden i en gemenskap, inte svårare för planering men aldrig ensam utan med en vän i sitt liv och ett liv att ha ansvar för, javisst, men det ansvaret för mig är att se till att vi tränar ihop, gör roliga saker ihop och drar nytta av varandra.

Men jag förstår många, det är inte nu min frihet börjar det är nu min frihet tar stopp, på sitt sätt. Sen tänker jag... Vilken frihet? Hur har jag och mitt liv sett ut dom senaste åren? Hemma.. Hemma... Hemma. Och.. hemma! Ibland har även jag hittat på saker, men saker som har antingen inneburit ett fåtal timmar hemifrån eller på sådant där en hund faktiskt hade kunnat vara med. Men okej, det är ju studentlivet som har varit så. Innan det då? Trots jobb har det inneburit att jag har varit hemma mycket och inte hittat på så mycket saker. För jag är helt enkelt en sådan som inte har ett behov av att alltid hitta på saker hemifrån med människor, flera timmar i sträck eller vara borta.

Självfallet tillkommer den aspekten i att efter studentlivet är det flytt och arbete inom det vi utbildar oss inom, vilket är varför jag är så glad över att det är ett så brett område att där ute någonstans finns jobb som jag kan ha hund med. Det är det jag siktar på. Får man inte ha hund, ja då får det vara. Att man inte kan hitta på annat så som att festa eller röja hela natten, det rör mig inte i ryggen, då det behovet har försvunnit för länge sedan. Dessutom, om jag vill ut på middag en kväll finns det inget som stoppar mig från det heller.

Man brukar jämföra hund som att det är att ha barn. I mina ögon kan jag inte förstå likheten likväl som jag förstår likheten. Som nämnt ovan är det ett till liv man har ansvar för att den får det allra bästa livet som den kan få. Men i övrigt så har jag svårt för den likheten. En hund som är ett år kan man lämna ett par timmar om så behövs, det kan man inte med barn. Jag kan gå ut på middag, fika med vänner, åka iväg och träna eller dylikt utan att behöva oroa mig över dom få timmarna man är borta, det kan man inte heller med barn. (Nu räknar jag utan barnvakt och förskola alltså). Därav är det för mig på sitt sätt lättare att ha hund, det är en frihet som man inte har med barn. Att sen jämföra hur det är hemma, nu vet jag inte hur det är att ha barn, men jag har svårt att tro att man kan be ett barn att lägga sig och förvänta sig att den ska vila. För hur mycket sover ett barn jämförelsevis med hund? En otrolig skillnad, eller hur?

Ibland är även jag otroligt nervös, skraj och nästan panisk inför hundägarskapet och vad som komma skall i framtiden. Men som min käre svärfar alltid säger; vill man något så löser man det. Det är även så jag försöker tänka. Men visst fasiken kan det hugga till i kroppen när jag tänker på att resorna jag och A har planarat att göra på flera månader antagligen kommer bli svårt att få till, just på grund av att jag vill ha hund just nu. Att resa kortare resor har jag inte alls svårt att se det bli av, men dom längre resorna är en helt annan femma. Men så tänker jag, Asia, hur mår du utan hund? Asia, hur lycklig är du utan hund? Det finns inget större intresse eller hobby i mitt liv än just hund, etologi och överlag allt hundrelaterat för mig just nu. Det har inte ändrats dom senaste 25 åren i mitt liv och kommer antagligen inte ändras dom kommande 25 åren heller.

Men inte är väl jag heller så naiv att jag tror det är guld och gröna skogar dagarna i ända. Även jag kommer stå där en dag och sukta efter en lång roadtrip och inte kunna på grund av hunden men så kommer jag tänka, tacka fan att jag har denna varelse i mitt liv. Jag kommer även ha dåligt samvete dom dagarna det är extra mycket plugg, eller dom dagarna det är tråkigt på kontoret eller till och med dom dagarna där det är så bitande kallt att man hellre tar en myskväll framför en film i värmen. Jag kommer tvinga ut mig själv säkert flera gånger under dom gångerna och likt förbannat kommer jag vara tacksam över denna varsele i mitt liv.

Men som ni har förstått, mina kära läsare, vill jag vara en positiv människa i denna aspekt. Och det är jag. Som jag ser på det är hundägarskapet en dröm likväl som en mardröm. Det är stort ansvar, stor planering, stor omsorg och ibland även stora kostnader om oturen är framme. Men trots det väger allt positivt över. Det finns ingen skönare oro i kroppen än att tänka på hunden man har hemma när man är i skolan två timmar och undra hur den har det, ingen finare omtanke än att dra sig ut i ruskväder för en träningsomgång eller bara plaska i pölar och defintivt ingen större kärlek (för djur) än när man kommer hem efter båda ovan nämnda situationer; till en glad hund som bär på strumpor så fort man stegar innanför dörren eller att lägga sig i soffan och mysa efter en omgång i skogen.

Förstår ni? All krångel som kan uppstå vägs upp av allt man får tillbaka. Ja, jag kanske inte kommer kunna resa flera månader med min livs kärlek och jag kommer gräma mig, men sen så kommer jag titta på den hundkraken jag har hos mig och tänka; it's fucking worth it. Jag har hela mitt liv framför mig med A, vi kommer hitta på saker, ibland med hund och ibland utan hund. Sen kanske jag får erbjudande på mitt drömjobb som jag måste tacka nej till för att jag har hund och jag kommer gräma mig, men återigen kommer jag titta på hundkraken och tänka; it's fucking worht it. Det kommer komma stunder, händelser och situationer i livet där jag kommer tänka "om jag inte hade haft hund nu så...", men.. it's fucking worth it. Jag har ett tomt liv utan hund, så enkelt är det. 

Ni får missförstå mig rätt, kära läsare, A gör mig hel. Han gör mig lycklig, lyfter upp mig i tunga stunder, helar mig, pratar med mig, hittar på saker att göra och allt som hör till. Men det är inte samma sak som en hundkärlek, det är inte samma sak som att ha ett så stort och brinnande intresse som man inte får utöva. Alexander må vara den mest fantastiska människa som gått på denna usla jord men trots det kan jag inte ta med honom ut och träna viltspår eller apportering med honom, eller hur? Det vore väl en syn det, i och för sig. Han må göra mig hel men hundintresset med det som hörtill är något han inte kan fylla ut, det är helt enkelt inte hans plats att göra det.

Så, vad kom vi fram till? Min ledighet börjar nu men inte friheten? Jo, jag tror det stämmer så. Och vet ni? Det passar mig perfekt. Jag orkar inte vara fri, jag orkar inte sitta hemma utan något som helst intresse utöver hunderi, jag orkar inte fokusera på skolan och studier så hårt som jag gjort utan en uns av avbrott som gynnar min kreativitet. Jag orkar inte ett sådant liv. Jag kommer vara fokuserad på skolan även som hundägare, men, skillnaden blir att jag kommer vara tvungen till att göra avbrott i plugget för att andas - det vet jag knappt hur det känns längre. Ja, jag kommer vara fokuserad och alltid satsa på högsta betyg som vanligt. Nu är skillnaden att jag kan acceptera ett G. Faktum är att jag hellre har G med hund än VG utan hund. Den tanken är fullt och helt okej för mig. I alla fall nu, sen när skolan startar får vi väl se, men detta är hur jag resonerar nu. Har jag hund och får G så kommer jag åtminstone inte lägga allt på mig, inte tänka att jag är usel och presterar dåligt men istället tänka - fint, jag klarade det, nu kan jag ut och träna med vovve. För nu finns det mer att fokusera på.

Nu återstår bara fem ynka dagar innan jag hämtar henne och så börjar, förhoppningsvis, vår resa framåt. Helt ärligt, ja, jag är livrädd att det helt plötsligt skall kännas fel och tungt. För det gjorde det när Kasper var här i två månader; det var stressande att alltid känna att man måste ut och att han inte blir tillräckligt stimulerad. Men faktum är Kasper var speciell, han var svår att träna med, han var inte motiverad och han var en senior som var nöjd med promenader och gos. Efter hans besök sa jag faktiskt till A att nej, vi får nog vänta med hund ett tag för jag kände mig så stressad av det. Men efter lite reflektion så insåg jag att det inte var just ägarskapet som var problemet utan "hunden var problemet" på så sätt att vi inte "kunde" träna, han var nöjd med ett liv som jag inte var, jag ville träna och göra mer med hund inte enbart ut på promenader, utan mer ändå.

Visst aktiverades han ändå utöver promenader. Vi brukade göra skattjakter i skogen, i barken på träd, leta husse/matte i skogen och även försök till tricks, detta var han nöjd med. Men det fattades det där lilla.. umpf'et för mig! Jag vill träna där det krävs samarbete; apportering, lydnad, viltspår och dylika saker. Därav känner jag att detta nu kommer vara en helt annan femma, som jag nämnde i något inlägg nedan, är det så att en dag av någon anledning det inte blir flera timmars långa promenader ja men då blir det desto mer huvudbry. Med Kasper var det tvärtom, man var tvungen att gå ut flera långisar för att tillgodose hans behov (så kände jag i alla fall) och huvudbry gick inte alltid så som jag ville. Därav stressen och pressen att behöva gå ut långpromenader när man har enorma högar med studier att utföra.

Så, med Kasper var det mycket mindre frihet just för att det hängde över mig mycket mer. Med B ser jag som att det blir mer frihet för vi kommer göra så mycket annat som gör henne nöjd, på en kortare tid om det finns högar med studier. Förstår ni? Men, missförstå mig rätt igen, att vara ute och röra på oss, springa i backar, i kuperade skogar, simma i vatten, kanske drag och så vidare är en självklarhet. Jag menar just nu dels i jämförelse med dessa två olika själar men också enstaka dagar där det skulle kännas helt olika sorters press.

Men, det är väl bara tiden som får utvisa hur allting blir. Jag vet att jag kommer göra mitt bästa, jag vet att jag kommer planera in 3-4 träningsdagar i veckan utöver vardagslydnad och långpromenader, jag vet att jag kommer vara aktiv med min vovv. Men jag vet också att det kommer infinna sig dagar där vi faktiskt får lata oss och njuta av enormt mycket mys. Så just nu kan vi bara hålla tummen att min planering är något som kommer funka!

Nä, nu blev det ett megalångt inlägg. Men vad ska man göra när det gäller hund, planering och reflektioner? Det kanske finns någon liten läsare som orkar trassla sig igenom mina osammanhängande inlägg trots allt. Nu ska jag dock börja planera inför morgondagen på jobbet som innefattar en resa under hela dagen. Upp och väcka tuppen så det blir snart sova minsann. En dag närmre hund, heja heja!

Ha det gott, chickens!

Här är hon; Glenbriar Beatrex - B.
Dominans. Visa vem som bestämmer. Den försöker ta över ledarrollen i flocken. Den markerar över dig. Visa vem som bestämmer. Smäll till den när den morrar. Ryt ifrån när den gör fel. Visa vem som bestämmer. Nyp den i örat.  Ta tag i nackskinnet. Se den i ögonen och morra. Visa vem som bestämmer.

Ja, hörrni. Återigen är vi inne på hundaspåret, ingenting ovanligt. Men denna gången kommer vi in på heta ämnen, tunga ämnen; ämnen som redan för flera, flera, år sedan bestämdes hur, varför och vad. Just på grund av att det för så många år sedan bestämdes hur, varför och vad så är det en sådan komplicerad sak att diskutera om. Vadå? Ja, hundtränarskap. Vad är rätt och vad är fel; finns det bara svart och vitt, ingen gråzon? Vad är gråzonen?

Så, hur är det då? Vet ni, det vet jag att ni vet, men när jag skriver om sådana här tunga ämnen så gör jag det med dels självinsikt i att jag är på långa vägar inte perfekt, kan allt, eller förväntas kunna allt inom en snar framtid. Varför förväntas jag inte kunna allt? För att det ändras, alltid, hela tiden. Men dels så skriver jag utifrån mycket ny forskning, studier och artiklar som har publicerats av olika slag och återfinns i ett flertalet olika etologiskt inriktade böcker. Men också så är ju detta en blogg vilket gör att den i mångt och mest präglas av just mina tankar och känslor kring saker.

Så, igen, hur är det då? Förr i tiden gjorde man det som inlägget började med; man var hård och man skulle visa vem som bestämde. Man använde ofta ord såsom dominans, alfaledare och med tyngdpunkt i att gör hund någonting fel skall det rättas till så det heter duga. Eftersom vi nu är i det senaste året vi kan vara i, nämligen 2015, och alltså i tvåtusentalet så har saker och ting ändrats. Just med tyngdpunkt i efterforskningar. Men trots det kvarstår många old schoolies som väljer att utföra det på detta sätt för att få det att fungera med hund respektive lydnad. Och vet ni? Det funkar ju faktiskt. Det funkar att få hunden att sluta morra om du smäller till den tillräckligt hårt och/eller tillräckligt många gånger. Det funkar att få en lydig hund genom att ta tag ordentligt i den när den gör fel. Det funkar att på ett hårt sätt visa vem som bestämmer.

Börjar ni tycka att jag är motsägelsefull nu? Lugn, förhasta ej! Ja, det funkar. Men... Hur funkar det? Vad gör du mot din hund? Finns det verkligen inget bättre sätt att utföra saker på? Jo, självfallet finns det. Som jag nämnde i mitt senaste inlägg här nedan; ett positivt arbetssätt. Det är även här en studie som Per Jensen, om än en liten en, har påpekat och visat skillnader på stress hos hundar som blir tränade med positiv respektive negativ förstärkning. Jag antar att ni kan gissa på vilka hundar som dels visade på mer stressrelaterade beteenden men även ett sämre samarbete med sin ägare. Just precis, hundarna som blev tränade i negativ förstärkning!

Men varför ändra på någonting som tydligen har visat sig att funka under många år? Ja, varför inte? Att aga barn (fy mig, man jämför inte barn med hund, jag vet! Men nu handlar det om positiv respektive negativ förstärkning) gjorde man mycket förr i tiden, och visst fasiken funkade det. Barnen blev rädda för att ha fuffens för sig (eller blev skicklig på att dölja det kan man också säga) och undvek det för att slippa smisk. Men det är just rädslan och obehaget som är tyngdpunkten i detta. Det funkar, men vad signalerar det? Nu för tiden finns det ypperliga föräldrar som aldrig har lagt ett finger på sitt barn, och ej heller planerar detta, men istället försöker utöva ett positivt föräldrarskap i en positiv anda. Detta trots frustration.

Varför ska man inte göra detsamma mot en hund? Många gånger har jag hört av folk som är vana tävlande inom både jaktprover, lydnad samt diverse andra sporter och alla har sagt samma sak: man ser på en gång vilken hund som är tuktad till lydnad och vilken som inte är det. Ja, men hur? Vi vet inte vad hundar känner! (Jo, det finns forskningar på det å!) Men se det såhär, om du blev inkallad av två olika personer vid två olika tillfällen varav en vet du skulle ge dig det absolut godaste du vet; oxfilé, medan en har tuktat dig till lydnad och du vet att kommer inte du så får du smisk. Visst fasiken springer man till båda oavsett situation, men hur känns det? Det är precis så det går att sätta in i hundlydnad. En hund som vill undvika smisk kommer definitivt lyda, men på grund av obehag och rädsla.

Trots att detta bör låta ack så logiskt för vem som helst (tjoho behaviorismen) så finns det trots det, än idag, folk som absolut prompt tar till med hårdhanskarna. Detta är, som ni vet, något jag inte sympatiserar med på något sätt. Som jag sa i senaste inlägget; min tanke är att alltid utgå ifrån positiv anda. Varför inte? Sedan kan jag vara öppen för att det finns undantag av olika skäl, även om jag på rak arm har svårt att veta vilka, men då är det så. Jag sympatiserar ändå inte med sådan hundträning. Speciellt inte om det är lydnad, jaktprov eller dylikt inför en tävling. Har hunden gjort fel så är det på grund av tränaren.

Jag brukar alltid säga till min Alexander, som gärna vill tro att har hunden lärt sig inkallning så kan det det, att han måste vara högt i värde och erbjuda något jävligt bra. 9/10 gånger lyder hund, men vad händer den tionde gången det som lockar är något otrooooligt värt för hunden att springa mot? Jo, är och/eller har inte inkallaren någonting värdefullt som väger över det andra.. Då är det kört, helt enkelt. Man brukar säga att en hund lyder av två olika skäl: för att den får nytta utav det (godis, leksak eller annan värdefull belöning), eller så vill den vill undvika något (tukt, nyp, slag eller dylik bestraffning). Simple as that, eller hur? För min del är det glasklart var jag vill hamna. Jag tror inte jag behöver nämna det igen.

Jag äger en bok; Retrievern som apportör. Den gillar jag skarpt, mycket bra övningar och lättläst. Men det jag inte gillar är delar om hur man ska tillrättavisa hunden, jag skippar helt enkelt dessa delar och väljer att inte ens läsa dessa. Visserligen har jag haft mycket reflektioner i hur jag skulle göra om jag exempelvis skickar ut hunden, ska blåsa stopp och dirigera åt höger. Om hunden inte stannar utan fortsätter rakt ut mot den dummyn, vad händer då? Hunden får ju belöningen: hämta dummyn! Här har jag reflekterat mycket och jag vet att många har samma sak där; säg till hunden på skarpen. Men jag vill faktiskt inte det. I mina tankar skulle jag tänka - Asia, du har gått för fort fram och frestelsen är ännu för stor för hund. Backa flera steg. Befäst stopp ännu mer. Dummyn ska vara ännu längre bort. Alternativt utan dummy för att enbart ha en på sidan. Och så vidare. I mitt huvud finns inte tanken att jag skulle säga till hunden när den kom tillbaka, oavsett löst eller hårt.

Varför inte det? Man kan ju säga till utan att slå? Jo, visst. Men hundar lever i nuet, i det absoluta nuet, vilket är varför timing är av yttersta vikt för att kunna hjälpa sin hund att förstå och samarbeta. Om hon då har hämtat dummyn, som är fel och utförde inte rätt kommando, och kommer in till mig och lämnar av den (som är rätt!). Finns det inte oerhörd stor risk och oerhört liten chans att hund inte kommer förstå vad denne gjort fel? Jo, juste. Dom lever ju i nuet. Istället blir situationen att jag, i hundens värld, skäller för att den kom in och lämnade av en dummy till mig. Detta, i mina ögon, skulle kunna leda till oerhört jobbiga konsekvenser. Vad händer sen om det blir så obehagligt för hunden att komma in och lämna av apporten till mig att vi inte kan fortsätta något mer med apporteringen? 

Förstår ni, kära läsare, att jag helt enkelt är helt emot och aningens skeptisk och desto mer rädd inför att säga till min hund på skarpen. Speciellt inte i träningssyfte, inte i situationer ovan, inte i nya saker som ska läras in, inte på något sätt vad gäller inlärning och att befästa kommandon. Så som jag ser det är det verkligen förödande att syssla med sådant, sen tanken att min hund skulle utföra något för att den vill slippa obehag skulle få mitt hjärta att spricka.. Oavsett om det skulle synas på hund, för trots att man oftast ser sådant i den allra hemskaste grad, men det är inte alltid det syns på hund att det är för att slippa obehag. Men, jag skulle veta det, inombords.

Så. Med allt detta, så som jag vill vara som tränare så kommer ju frågan.. Hur tar jag ledarrollen? Nejdå, jag skojade bara. Här ska inte tas någon alfaroll! Även detta är ett djupt ämne, med begrepp som alfahane, alfaroll, undergiven, dominant med flera. Här gör jag en helt om marsch och tar avstånd från sådant. Dominansbegrepp, rankning och att se till att hund inte tar över en ledarroll och/eller försöker klättra i rang är oerhört gammalt och även detta är förkastat. Vilket passar mig oerhört väl, för jag skulle då inte orka visa min hund titt som tätt att jag är den som leder, bestämmer, är högst upp och så vidare.

Faktum är, hör och häpna, att hundar vet att vi inte är hundar. Vi är inte artfränder med dessa. Det finns ingen anledning för hund att alls försöka ta över någon roll eller klättra i rang då det inte finns rangordning mellan oss. Det är enbart vi människor som skall envisas att kalla det flock (likväl jag!) men i hundens ögon är vi två arter, en flerartsgrupp, som lever ihop. Men, en hund är smart nog att se när matte/husse inte pallar trycket för en viss situation och istället "tar över" den situationen, alltså tar på sig någonting i osäkerhet. Många har berättat att dom har hundar som gör utfall mot andra hundar, dom är osäkra och man försöker göra allt för att fixa det. Därefter sker sådana där situationer som aldrig får hända; en lös hund kommer springandes mot sin egen kopplad. Matte/husse blir livrädda och helt sonika sparkar bort den lösa hunden så den inte skall komma nära.

Vad tror ni händer sedan utifrån situationen ovan? Faktum är att utfallshunden lugnar sig och utfallen blir allt färre. Här skulle ju vara ett ypperligt tillfälle för tron att ägaren klättrat i rang och tagit tillbaka sin alfaroll och hela den baletten. Istället är det ju inte svårare än så att det har byggts upp en tillit mellan hund och ägare att det inte kommer komma fram en läskig/jobbig hund till den osäkra utfallshunden. Intressant va?


Mycket kan vändas från alla hårda och något föråldrade begrepp och diskuteras. Vilket jag tycker är oerhört intressant och ger en inblick i samspelet mellan människa och hund samt inblick i hundens kognitiva förmåga. Visste ni att hunden exempelvis hellre är med människor än sina egna artfränder? Tamboskap och diverse andra husdjur man kan ha väljer i mångt och mycket att vara med sina artfränder men just hunden är hellre med människan och förlitar sig oerhört mycket på denne. Därför är det inte mindre än vårt ansvar att ta hur hund ska förlita sig på oss; genom rädsla eller genom förvänta?

Kom fortfarande ihåg, mina kära kycklingar, ingen pekpinne pekas. Allting är blandat med studier, böcker och min egen syn på det. Jag må ha fel, jag må gå en omväg till målet (lydnad) och detta må ändras om två år igen. Men såhär är hur jag vill träna mina hundar, såhär vill jag vara som hundtränare, och jag vill utgå från positiv anda. Det finns ingenting fel i den tanken; men jag är ramlös, jag ser utanför ramarna och är öppen för att man kan tycka olika och även öppen för att byta åsikt huxflux om den är baserad på någonting utöver egna erfarenheter. Men bör tilläggas att jag har svårt att se mig byta sida - att gå från positiv förstärkning och negativ bestraffning finns inte i min värld just nu. Men vem vet vad för nytt som tillkommer i denna ack så nyfikna och forskningsrika värld!

Nu skall jag iväg och jobba - jag har skrivit på detta inlägg i tre dagar hittills! Hur kortar man ned ett intressant ämne? Nåväl! Hoppas inlägget roar någon, om inte, då har jag fått egna reflektioner att gå tillbaka till en dag!

Och hörrni - läs böcker och forskning!

Hunden som skäms - Myt eller sanning? Av Per Jensen - Denna är fylld med forskning, studier och massor av referenser till studierna om man själv vill granska dessa mer noga.

Hundars och vargars beteende av Freddy Worm Christiansen - Denna jämför hundar och vargar. Den tar upp människan och vårt maktbegär och en massa annat som är mycket bra!
Okej.. Okej. Okej! Okej?! Just nu känns inte mycket okej, det är oerhört mycket krångel runtomkring som tär oerhört mycket på energin som man annars har. Men i slutändan är det bara att rulla på och låta saker lösa sig så småningom. Tålamod, tålamod Asia. Det enda som gäller i detta nu är tålamod.

Det är tokigt när det blir sådär krångel, man blir oerhört trött och omotiverad, faktiskt. Men i och med att jag jobbar för två företag vet jag att så småningom så löser saker sig och jag kan fortsätta rulla på. Tanken är att jag skall jobba under sista året i skolan också, t.ex. mornar, kvällar, helger och som vikarie på lediga skoldagar. Men, hur skall det gå ihop sig med hund? Jo, det som är fantastiskt är att många av dessa passen är delade. Alltså några timmar på morgonen för att sen ha ledig stund några timmar under dagen och återigen jobba några timmar på kvällen. Dessa timmar emellan betyder att jag har tid att komma hem, äta, plugga och gå ut/träna med B. Självfallet kommer jag inte jobba dagarna i ända utan vid behov ibland, vilket jag tycker låter toppen!

Den senaste tiden har regnet öst ner, alltså bokstavligen öst ned på ett sådant sätt att man helt enkelt är dyblöt efter två minuter utomhus. Sådana stunder får mig att reflektera över hundägarskapet. Dessvärre upplever jag att många helt enkelt latar ned sig på regniga dagar, det blir korta turer och helt enkelt osug för att komma ut. När nu detta väder har infunnit sig har jag fått reflektera mycket inåt och funderat; hur skulle mitt hundägarskap te sig under en veckas ösregn och/eller snö och kyla. Som vanligt när jag reflekterar över sådant är det ett så jäkla självklart svar; självfallet i bomben skulle jag ut och röja i vädret ändå. Och skulle det någongång vara såpass illa, ja men då skulle jag se till att göra nytta inomhus med hund. Även om jag ser det såhär: om jag nu någonsin vill tävla i jaktprov och/eller viltspår så kommer ju inte vädret ta i beaktning när tävlingen håller hus. Desto större anledning att faktiskt ta sig ut i just krävande väder och miljöer. Man, i min åsikt, kan inte bara träna i solsken och torrt väder, för så ser inte livet (i Sverige) ut för oss.

Sen tror jag mycket väl att jag kommer ha lata dagar vilket är precis anledningen till varför jag så gärna vill klicka in B ordentligt, för att kunna ha mentalt aktiva stunder även från soffan. Men i och med att jag faktiskt vill något med henne (jaga, viltspår, apportering, ev. tävling) så finns det ingen anledning för mig att känna lathet, för det gynnar inte vårt samarbete att strunta i träningar. Dock, som jag nämnde, kan ju dagar infinna sig där man kanske har mycket i skolan, vädret är verkligen såpass illa att det gör det svårt eller helt enkelt att jag är påverkad och mitt humör är dåligt (aldrig träna hund med dåligt humör, aldrig!), och därför tror jag att även aktiva hemmadagar kommer infinna sig och vara bra, ändå!

Vad har jag ytterligare reflekterat över? Hundägarskap, väldigt mycket! Inte andras, men mitt eget! Jag har hört och upplevt att många går på kurser och tar ledarna/kursansvarigas ord som lag och utför saker dom kanske inte vill utföra. Vilka saker då? Jo, exempelvis att korrigera, trycka ned, vara hård eller dylikt mot hunden. Här tycker jag att det är av yttersta vikt att man vågar säga till när man inte vill göra någonting mot/med sin hund. För vem ska leva med hunden sen? Är det kursansvarige? Nej, utan jag! Mitt hundägarskap kommer alltid, alltid och alltid gå ut i positiv anda. Positiv förstärkning kort sagt. Jag har svårt att se mig själv vara en hård hundägare som är onödigt hård mot min hund, men säkert kommer det ske situationer där jag kommer tycka det är befogat (som jag inte ens vet själv vilka situationer det kan tänkas vara). Jag har oerhört svårt för att ta allas ord, åsikter och kommentarer seriöst, ge mig konkret fakta, logisk anledning till det, då kanske jag gör det.

Men vem säger att jag då tänker rätt? Nutida etologer! Per Jensen, en ypperlig etolog som kommer med forskning, studier och artiklar. Alltså just precis fakta som har tagits fram. Nog kan man säga "på min hund funkar detta" och kanske gör det det, men måste jag göra så? Ofta kan man säga "detta funkar" och visst kan det funka att nypa i hundens öra tills den går fot på rätt sätt för att sedan släppa, men finns det inte då ännu bättre sätt att göra detta på? Min absoluta åsikt är att skapa obehag tills hunden gör rätt är helt och hållet åt skogen, för mig! Jag skulle inte kunna arbeta på det sättet. Jag vill skapa glädje, samarbete, träningsvillig hund som vågar, som vill och som kommer göra allt jag ber om för berömmet, inte av rädsla för smärtan. Därför, åh därför, har jag svårt för att lyssna på kurser där sådana tips ges och så är man för rädd för att stå för sin åsikt. Våga stå för vad du vill! Ingen kan bestämma vad du måste göra med din hund, förutom du själv!

Efter all denna läsning inom nutida etologin som helt enkelt förkastar många gamla saker (som jag såklart själv läst förut och trodde på) så har jag fått en helt ny bild av detta. En helt ny vision, en helt fantastiskt rolig vision av hundtränar/ägarskap. Hur mycket roligare är det inte att gå ut och träna med sin hund och ha kul ihop, bygga kontakt, samarbeta och lära av varandra! I slutändan är detta det sanna som jag tvivlar på att någon kan säga emot: hur du än tränar din hund, gör den fel är det för att man som tränare varit otydlig. (Hehe, slyngelåldern är sitt eget kapitel dock!)

För att inte detta inlägg ska bli ett pekpinneinlägg där "jag vet bäst" (ha, vilket skämt!) så ska jag ta upp mina stora svagheter som jag övar och måste fortsätta öva på:

  •  Mitt humör - Jag påverkas av mina mänskliga känslor oerhört mycket, alldeles för mycket för att ens fortsätta träna hund vid dessa tillfällen. Går det dåligt så går det ännu sämre sen, varför? För jag osar av irritation, nedstämdhet och en panik efter att få till det rätt. Helt fel, Asia. Gör om en annan dag!
  • Otydlig - Otydlig är bara förnamnet. Otydlig och ivrig och hela baletten! Jag har alltid ett mål med min träning, men just i nya saker är det himla svårt för mig att inte förivra mig. Ta nya kommandon exempelvis, om det är något nytt trick jag vill lära hunden som låt oss säga tar åtta steg att utföra det i. Steg ett, två och tre följer jag och det går som det ska. Sedan! Sedan förivrar jag mig och hoppar från steg tre till steg sex. Hur tror ni det går? Inte alls! Hunden fattar ju inte ett smack och här är en typisk situation när jag blir ivrig och på så sätt alldeles för otydlig.
  • Förmänskligar hunden - Ja, hund är oerhört stort i mitt liv. En viktig och kraftfull del i mig. Men, jag är orättvis och sätter mänskliga känslor på hunden. Som hunden inte ens har, utan det är jag som har dessa känslor. I och med detta kan situationer som jag bör ha kontroll över, låt oss säga en ny situation som kommer uppstå är att jag och B åker tåg hem, hennes första tågtur. I denna situation måste jag i allra högsta grad se till att inte förmänskliga mitt "ojoj är det läskigt, men kom här så nuttenuttar vi med dig och allt blir bra, du behöver inte känna dittan och dattan." Istället för att inse att ja, det är nytt och kanske obehagligt. Men som med mycket nytt och obehagligt så kan man gå igenom det på ett bra sätt utan större problem, speciellt om jag som håller kopplet visar att det inte är någonting att bry sig om. För om jag förstorar hennes obehag (till alla känslor jag kan känna) kommer ju tågturer vara ett helvete sen. En anekdot till detta är att studier har visat att nya läskiga saker för hundar förvärras om matte/husse tydligt tar avstånd till det gentemot att gå fram och peta på det läskiga som om det inte är något läskigt. Detta utan att hunden ens har reagerat på det läskiga, inte förrän matte/husse gjorde det! Tål att tänkas på!
  • Mitt kroppsspråk - Kan man lura sin hund? Nja, det tror inte jag. Min kropp talar sitt egna tydliga språk. Så många gånger jag har fått höra att jag är såååå tydlig i min kropp (av människor, d.v.s.) angående vad jag egentligen tycker trots att jag verbalt säger någonting annat. Varför skulle inte en hund, som mestadels går på vårt kroppspråk, förstå när jag inte är i mitt esse trots alla höga toner jag gör. Återigen, inte träna när jag är ur balans!
  • Samarbeta - Ja, visst vill vi få hunden att göra det vi vill. Men är det desto mindre anledning till att inte samarbeta och ha kul ihop? Jag är bra på att samarbeta, med hundar alltså. Desto sämre med människor. Men ibland faller jag minsann ned i gropen i att kontrollera och styra min hund, mem varför? Var finns samarbetet? Jo, den ska göra det vi vill men den ska väl också få någon vinning utav det. Därav, samarbetet!

    Ok, sista nu fastän jag har tusen andra saker.

  • Våga! - Våga allt! Våga tävla för att förlora, skämmas och veta vad man ska träna på. Våga säga vad du tycker! Våga göra det jag anser är bäst för min hund, min hund som ska vara glad, samarbetsvillig, ha tillit till mig och älska mig. Jag är... åh, ja allt jag är. Men en av dom sakerna jag är kallas feg! Jag är typiskt den som gör det som kursledaren säger för att jag inte vågar stå upp för det. Men nej! Nu vägrar jag. Detta är på någon annans bekostnad, inte min. Så ja, våga Asia. Våga göra allt du tror är bäst för dig och din hund. Vi ska leva ihop, vi ska utvecklas ihop, vi ska vara det bästa vi kan vara för varandra. (Förmänskliga, much? hehe!)

Åh, detta ämne alltså. Finns det ens något intressantare än etologi och hundar? Nej, jag tror bannemig inte det. Man lär så länge man lever och åh som jag har lärt det senaste året av att läsa, forska, reflektera och testa. Det som jag är allra, allra, gladast över i allt detta. Det är helt och hållet att jag inte skaffar hund förrän nu. Trots allt suktande och allt tjatande och all gråt över att inte ha hund och vara ensam, så är jag så oerhört glad att det blir nu. Nu när denna tidens etologi finns, denna tidens positiva anda i träning finns, det som passar mig och det som är så ack så logiskt. All denna kunskap som går att implementera i roliga, positiva och schyssta metoder. För innan allt detta visstes, då var det gamla skolan och den var ju rätt då. (Kom ihåg, en gång var jorden platt). Jag hade grämt mig, och grämt mig om igen, om jag hade kört nyp i örat, alfarullningar, trycka ned nos i bajs eller på annat sätt tuktat hunden (fysiskt eller mentalt) så som det gjordes förr. Nu, nu har jag en klar bild av mig själv, mitt tränarskap och mitt ägarskap. Jag vill allt med min hund; på rätt sätt!

Nu.. Ja nu borde jag plugga på jägarexamen. Det måste göras, seså, plugga nu!
Tack och hej, chickens!