mujkans.blogg.se

Kan man bli snuvad på sin allra största önskan av ödet? Finns ens ödet? Tror ni på ödets kraft?
If it's meant to be it will be. Stämmer det? Tron på ödet - ger en hjälp i att kunna acceptera och hantera motgångar. Men när den snuvar en på något så rejält att det hugger i kroppen; vill man fortsätta tro på det då? Ödet... Förutbestämt eller skapar vi vår egen väg? Kanske lite av varje.. Ja, ja, det tror jag. Eller?

Nu var det länge sedan jag skrev, såpass länge sedan att jag har både hunnit hämta B samt lämna tillbaka henne. Efter all förväntan, längtan och lyckoruset inför hennes anländande smärtar det något så oerhört att behöva lämna tillbaka henne. Men ihop med all denna planering, förväntan, längtan och lyckoruset fanns även reflektionen och planeringen därtill - vad för hund behöver jag? Vad för hund vill jag ha? Vad för hund passar mig?

Frågorna ovan är svåra frågor, för alla prioriterar vi olika vad gäller hund och dess personlighetsdrag samt kvaliteter. För mig är det viktigaste, och vad jag förväntade mig, en glad, säker och orädd hund. Dessvärre infann sig känslan av B här att hon var för osäker och rädd vilket ledde till att det inte funkar mellan oss, klicket kom aldrig och det blir en ohållbar livsstil för oss båda. Det kändes redan första dagen med oss ensamma men jag försökte se positiva aspekter och tänka att det är troligtvis den nya miljön för henne. Men dag efter dag passerade och ingenting ändrades, förutom att vi fann varandra mer och mer vilket gjorde valet än svårare.

Vad menas med osäker och rädd? Känslan var att hon klarade av miljöer, bilar och dylika saker. Men dessvärre inte människor och situationer där dessa infann sig. När jag då reflekterar framåt och livet som komma skall, i Stockholm alltså, inser jag att det inte är någonting som kommer fungera bra med alla dess människor runtomkring. Måhända kan man tänka att det var just den nya miljön och situationen som påverkade, men det var inte den känslan jag fick utan just befintlig rädsla och osäkerhet, därav känns riskerna oerhört stora inför framtiden.

Det är inte ett lätt beslut att köpa en hund likaså är det inte ett lätt beslut att avstå köp med allt jag lyckades bygga upp runtomkring det, men trots det måste denna reflektion, planering och magkänslan fungera bra. Likväl så som att hund och ägare skall fungera bra, och detta var ett stort problem för oss båda. Jag har hunnit gråta flertalet gånger över beslutet men i slutändan består känslan - det var rätt beslut. Vi var inte menade för varandra och jag tror inte B är menad för min livsstil med alla dess människor runtomkring mig.

Visst finns känslan att detta är något man kan öva på, utveckla och bygga upp. Rädslan och osäkerheten alltså. Men faktum är att det finns en anledning till att vi vill köpa unghund - för att det ska fungera med studierna. Hund ska kunna vara ensam hemma ett fåtal timmar vid behov, den skall även kunna må bra vid besök i hemmet och vice versa. Att bygga upp detta är inte omöjligt, men det är otroligt tidskrävande och efter ytterligare reflektion kring det inser jag att det är nästan desto enklare att skaffa valp i så fall. 

Det skall kännas rätt snabbt, man känner sådant, och som min nyfunne vän sa: man känner det snabbt, man ska inte behöva kämpa för det. När hon sa det insåg jag att, ja, så är det faktiskt. Att kämpa för att finna positiva aspekter till varför det känns rätt är inte rätt i sig. Ni vet att jag jämför mycket med Maxi, på gott och ont, men när Maxi var hos oss första gången kändes det som mitt hjärta fylldes av värme och solljus. Det sa klick direkt. Den känslan, det är så den känslan det ska vara. Nu jämför jag inte Maxi i hennes personlighet, hur hon är eller dylika saker, utan känslan sinsemellan samt säkerheten hos hunden. Det var sådant som fattades, och det smärtar, men man måste vara realistisk.

Det finns mycket jag har planerat att göra med hund, träning i alla dess former, jakt och tävling. Men i slutändan är det främst vardag som sker, och är inte hund säker i vardagslivet så kommer det kärva mer än så. Trots all planering och allt jag ser framför mig med hund så får jag väl vänta tills jag finner den där stora kärleken just för mig. Det är synd, när tid, liv och vardag passar så bra för en hund i livet. Man kan lägga upp dagarna precis som man vill, det är fåtal föreläsningar i veckan, ströpass samt plugg. Men just att planeringen kan läggas upp helt och hållet fritt. Det är just nu, i detta exakta nu, som det är läge för en hund. Jag har aldrig varit mer påläst om hund, etologi, träning än nu. Jag har aldrig varit mer redo än nu. Jag har aldrig haft mer tid för det än nu. Det som fattas är just hund.

I slutändan är det nu gjort och det finns inget mer att göra åt saken än att vara ledsen, gråta lite men tillslut acceptera läget. Vad gör jag härnäst? Ingenting, faktiskt. Jag har slutat leta och jag skall inte aktivt söka utan nu får det bli som det blir. Får jag nys om något och det kittlar till i magen, då kollar jag upp det. Men jag orkar just nu inte söka vidare och ta mer på prov för att behöva utföra samma procedur igen - det känns förjävligt. Blir det nu så att jag måste vänta tills det händer något i en månad, ett år, två veckor, tre år.. Ja, då får det väl bli så. Hellre det än att prova tjugo olika hundar i tre år, så att säga. Ibland faller det mest oväntade och mest fantastiska bara ned i knät på en. Hur stor är chansen för det? Inte så stor, men händer det så är det oftast något speciellt. Kanske värt väntan, alltså?

Idag är en fin dag, en fin och solig dag. Jag har mycket planerat att göra. Faktiskt såpass mycket att jag inte hade kunnat göra det med vovven här för att hon inte var säker i ensamhet, så jag får väl se det från någon ljus punkt. Dessutom blir det mycket besök, vilket inte heller hade uppskattats så även det är en ljus punkt att jag inte behöver oroa mig.. Märks det att jag försöker hitta positiva aspekter här? Nåja. Som sagt, idag skall jag bland annat fixa mina naglar så dom blir fina och tjejiga, samt att möjligheten till att bita på fingrarna minskar drastiskt. Om fyra dagar ska jag till Blekinge och gråta ut i min käre sambos famn och få prata ut med honom, krama honom och bara.. titta på honom. Det värmer mig extra. Först skall jag jobba två långpass i helgen innan jag kilar iväg, så det finns väl lite att göra för att tänka på annat, så att säga!

Nu ska jag vänta in min flicka så vi kan umgås lite, kanske grilla på stranden med lite sol och bad. Det låter som en fin dag. Så mer uppdatering kommer nog senare; än är inte mitt hunderiprat över. Kanske har det bytt inriktning från förväntansfull till något .. ja, såhär, men det finns där. Jag lovar.