I och med denna veckas volontärarbete har jag nu på nära håll sett hur medmänsklighet och viljan att hjälpa folk i utsatt situation enkelt ingår i en ekvation som går ut på att synas i media, mata bekräftelsemonstret samt det viktigaste av allt som framkom: jaget. Det är en blandning av människor som i princip blivit tvingade till mindervärdskomplex av denna tokiga värld som får hjälp av sina "medmänniskor" som besitter någon sorts skev storhetsvansinne. Förstår ni hur snevridet?

En människa har i princip ingenting; är tvingad till att leva, bo, äta och sova på gatan med eventuell tur att ha ett tält att dela med någon. Sedan kommer en annan människa som i princip har allt; lever i hus, äter vad denne vill och mår tippitoppen men har valt att vara volontär i en vecka. Hittills låter allt väl och gott, men sedan kommer kruxet med sociala medier in, bekräftelsen och prestigen. Det är vikigt att poängtera att man faktiskt gjorde någonting bra för någon. Det är viktigt att visa detta, på bild, för att bevisa för folk, för att mata sitt eget bekräftelsemonster. Den ena historian skall toppa den andra - jag var vaken såhär många timmar, jag mår så dåligt, jag mår så bra, jag uträttade såhär många gärningar, jag såg såhär många människor lida, jag, jag, jag, jag, jag, jag.

Det finns inget som kan rättfärdiga handlingen att vilja fotografera en utsatt människa när man utför en "god gärning" för att sedan visa och bevisa detta för folk. Det finns inget som kan rättfärdiga en historia som helt och hållet vänds från personen i fråga till mina egna känslor, tankar och gärningar. Det är fruktansvärt och att man inte skäms över detta förstår jag inte. Ibland räcker det inte att säga att vett och etikett är det som behövs, för ibland kan man inte tänka längre än näsan räcker. Men å andra sidan, vem säger att jag har rätt? Ja, detta är alltså rakt av mina egna åsikter. Och alla som känner mig vet att jag är stenhård med mina egna åsikter tills jag får något annat att bita i som kan få mig att ändra mig, för det är ju tillåtet. Men i detta fall har jag svårt, åh så svårt, att se något argument som skulle rättfärdiga detta..

Förstår man inte att i detta sammanhang är både du och jag helt och hållet totalt jävla oviktiga. Ska det behövas sägas rakt ut? I detta sammanhang spelar det för fasiken noll roll hur jag mår över situationen, faktum är att det behövs inte ens uttryckas, för jämförelse med människorna som knappt överlever situationen så är mitt mående inte ens viktigt att nämna. Hur kan man inte förstå detta? Ändå så berättas historier på ett sådant sätt som enbart vinklas till berättarens känslor, tankar, mående och framförallt den ack så stora gärningen jag gjorde. Förstår man inte att det lilla man gör inte är någonting mot vad som väntar? Förstår man inte hur nedvärderande man är mot människorna när man helt och hållet baserar en historia på sig själv? Förstår man inte..?

Visst, är man volontär för att mata sitt eget samvete, skuld, bekräfta sig själv eller dylikt, absolut. Uträttar du bra handlingar så kanske dessa hjälper någon, för alla besitter nog någon sorts skuld (läs tidigare inlägg) om man jämför sitt eget liv mot andras helvete och det kan vara en stor anledning till viljan att hjälpa. Altruism är något som jag ej tror finns rakt igenom hos en människa, utan det bottnar i mångt och mycket hos en själv. Poängen är; vad spelar det för roll? Vill man hjälpa av olika skäl man så gör man! Men att projicera detta utåt genom att fritt och skamlöst framhäva sig själv, det är helt åt fanders.

Vidare insåg man den veckan att vad man än gör är man hjälplös. Det finns ingenting som kan lösa problemet eller situationen, så enkelt är det. Mat, bröd, vatten, plåster, kläder, tält och så vidare, allt det är för stunden och i detta nu. Människorna skall trots allt vidare och då finns andra problem och hinder att möta där man inte kan hjälpa. Summa summarum; alla handlingar är små i dom stora problemen.

Låter jag bitter? Absolut! Kanske lite realistisk också, eller hur? Man målar gärna upp fantasivärlden med sina naiva tankar om att bara för att man ger någon någonting så är man så fantastisk som löser folks problem eller räddar dessa, det är så in i helvete tokigt så jag finner inga ord. Den dagen du ger någon någonting utan att; skriva om det, berätta om det eller vinna på det (inte ens en uns av gott samvete och bekräftelse av din godhet) så kan du vara fantastisk och god. Men se där, tycker du att du är fantastisk och god? Du är i en paradox. Jag vet inte om det bör tilläggas eller ej men jag gör det ändå, för man vet aldrig. Jag är definitivt ingen altruistisk människa, jag mår bra av att hjälpa vilket leder till att jag matar något behov inom mig. Men jag kan trots det ha åsikter om hur man agerar och beskriver sina handlingar.

Rent krasst tycker jag inte att jag gjorde ett skit. Jag löste då ingens livs största gåta, jag räddade ingen och jag gav dom defintivt inte ett bättre liv. Jag kan dock ha tillfört god stämning i en jobbig sits, försökt se saker ur andra perspektiv och reflekterat detta till människorna. Men i övrigt.. Nej. Men jag tycker det är bra att man tänker så, för den dagen jag refererar till mig själv som fantastisk, altruistisk, hjälte eller någon räddare i nöd.. Den dagen har jag misslyckats.


Var en god människa men ödsla inte tid att bevisa det.
Det handlar inte om prestige - det handlar om människor.

Kommentera

Publiceras ej