Det måste vara perfekt. Glöm inte det. Perfekt fotgående. Perfekt inkallning med en perfekt ingång. Perfekt slalom med ett perfekt kontaktfält. Allt måste vara tipp topp. Perfekt fjärrdirigering med perfekta låsta tassar, helst både fram och bak. Perfektion, vinst, högsta poäng.
Hörrni, sen när slutade man träna hund för skojs skull? När blev det så stort fokus på tävling att det tog övertaget? Tävlingen är kul, utvecklande, ett lärotillfälle och väldigt, väldigt, prestationsfokuserat. Man blir evaluerad, poäng dras och läggs till beroende på prestationen; hund har dålig stadga, föraren är otydlig, hund har dålig ingång vid fotposition och så vidare i all oändlighet. Jag är kanske inte som många andra, men alla negativa eller mindre bra bedömningar skulle ta sönder mig och min självkänsla. Det skulle i sin tur leda till att jag såg ned på mig själv och på så vis hade hund fått lida - jag hade tvivlat på vårt eget samarbete och sen hade träningen varit förjävlig efter det.
Förstår ni hur jag menar? Ibland hör man sådär fina uttryck där någon säger att dom älskar detaljträning, att pilla i smådelar på bakdelskontroll, fjärren eller dylika saker. Men desto oftare är det bara ett jävla sjå och jobbigt att hålla på med sådant, och så gör man det för att kunna nå till prispallen. Förstår ni? Det är inte längre hunden, träningen och gemenskapen som lockar och motiverar, utan priset. Jag hatar tävling, usch och fy, det har jag alltid gjort. Dock hade jag funderat på tävling i och med B i framtidsplanerna - tävling så som viltspår var lockande för känslan är mindre prestationsinriktat och det låg mer på hund än mig själv, så att säga. Jaktprov hade börjat talas om men fastnade ändå aldrig ordentligt.
Det är kul med tävlingar och prov, tycker jag, att titta på och läsa om. Men inte när det helt byts fokus från vad som egentligen är det viktiga. Hur började det till exempel? Oftast börjar det genom att man skojtränar hemma med hund, moment i lydnad till exempel, sen inser man att detta går ju bra och därefter tävling. Det är väl en mysig tanke? Man utvecklas i skoj och latjande för att inse att detta kan gå vägen. Jag menar inte att drivet mot en specifik tävling från början är fel, men det blir ibland så inriktat på det att det helt och hållet tar över.
Varför det tar över går ju bara att spekulera om för varje enskild individ. Men en anledning, i alla fall hade det varit för mig, är att bedömning utgår ifrån att det ska vara perfekt. Att få dom högsta poängen i varje moment. Det är väl inte så konstigt att det tar över då, eller hur? Det är strävan efter perfektionen som ändrar fokus och pressar på. Åtminstone hade det varit det för mig. För så är det hos mig själv i skolan, då vill jag inte förstöra något så kul som hundträning med samma sorts press. Nio av tio saker är perfekta med toppkommentar och poängen likaså, men den där tionde som svackar sätter sig på en som en superigel och suger ut all energi. Är det sjysst mot sig själv eller mot hunden?
Nej, nu låter jag negativ mot all sorts tävling och mot målinriktning. Det är jag inte! Men "negativ" till att fokuset tar helt över, såpass mycket att man glömmer vad det viktiga är! Att man glömmer varför och sen... för vem? Man gör saker med hund och det ska vara första klass, mest för en själv egentligen. Eller för avel, då. Glöm inte att ha skoj med hund! Träna för kul! Inte nöta samma saker om och om och om och om igen för att du anser att det inte sitter eller ser perfekt ut, vem som helst hade tröttnat på det, faktiskt. Variation förnöjer, eller hur? Men som sagt, tävling är skoj om det är det man vill ha som mål och har kul med sin hund på vägen. För min del får det nog vara, så länge som möjligt. Men vem vet, jag kanske återkommer med ett långt inlägg om hur fel jag hade i min åsikt nu. Kanske, det kan bara tiden avslöja!
Nu hörrni, ska jag iväg på jobb hos en helt ny brukare med eventuellt dygnspass. Tänk att när man tror dessa pass är slut så kommer dom igen! Men detta är lite inhopp-kris så det blir nog inte så mycket mer sen. I helgen är det långpass och därefter kommer min morot - Blekinge! Alexander! Familjen! Så, off I go! Hejsvejs, kycklingar!
Hörrni, sen när slutade man träna hund för skojs skull? När blev det så stort fokus på tävling att det tog övertaget? Tävlingen är kul, utvecklande, ett lärotillfälle och väldigt, väldigt, prestationsfokuserat. Man blir evaluerad, poäng dras och läggs till beroende på prestationen; hund har dålig stadga, föraren är otydlig, hund har dålig ingång vid fotposition och så vidare i all oändlighet. Jag är kanske inte som många andra, men alla negativa eller mindre bra bedömningar skulle ta sönder mig och min självkänsla. Det skulle i sin tur leda till att jag såg ned på mig själv och på så vis hade hund fått lida - jag hade tvivlat på vårt eget samarbete och sen hade träningen varit förjävlig efter det.
Förstår ni hur jag menar? Ibland hör man sådär fina uttryck där någon säger att dom älskar detaljträning, att pilla i smådelar på bakdelskontroll, fjärren eller dylika saker. Men desto oftare är det bara ett jävla sjå och jobbigt att hålla på med sådant, och så gör man det för att kunna nå till prispallen. Förstår ni? Det är inte längre hunden, träningen och gemenskapen som lockar och motiverar, utan priset. Jag hatar tävling, usch och fy, det har jag alltid gjort. Dock hade jag funderat på tävling i och med B i framtidsplanerna - tävling så som viltspår var lockande för känslan är mindre prestationsinriktat och det låg mer på hund än mig själv, så att säga. Jaktprov hade börjat talas om men fastnade ändå aldrig ordentligt.
Det är kul med tävlingar och prov, tycker jag, att titta på och läsa om. Men inte när det helt byts fokus från vad som egentligen är det viktiga. Hur började det till exempel? Oftast börjar det genom att man skojtränar hemma med hund, moment i lydnad till exempel, sen inser man att detta går ju bra och därefter tävling. Det är väl en mysig tanke? Man utvecklas i skoj och latjande för att inse att detta kan gå vägen. Jag menar inte att drivet mot en specifik tävling från början är fel, men det blir ibland så inriktat på det att det helt och hållet tar över.
Varför det tar över går ju bara att spekulera om för varje enskild individ. Men en anledning, i alla fall hade det varit för mig, är att bedömning utgår ifrån att det ska vara perfekt. Att få dom högsta poängen i varje moment. Det är väl inte så konstigt att det tar över då, eller hur? Det är strävan efter perfektionen som ändrar fokus och pressar på. Åtminstone hade det varit det för mig. För så är det hos mig själv i skolan, då vill jag inte förstöra något så kul som hundträning med samma sorts press. Nio av tio saker är perfekta med toppkommentar och poängen likaså, men den där tionde som svackar sätter sig på en som en superigel och suger ut all energi. Är det sjysst mot sig själv eller mot hunden?
Nej, nu låter jag negativ mot all sorts tävling och mot målinriktning. Det är jag inte! Men "negativ" till att fokuset tar helt över, såpass mycket att man glömmer vad det viktiga är! Att man glömmer varför och sen... för vem? Man gör saker med hund och det ska vara första klass, mest för en själv egentligen. Eller för avel, då. Glöm inte att ha skoj med hund! Träna för kul! Inte nöta samma saker om och om och om och om igen för att du anser att det inte sitter eller ser perfekt ut, vem som helst hade tröttnat på det, faktiskt. Variation förnöjer, eller hur? Men som sagt, tävling är skoj om det är det man vill ha som mål och har kul med sin hund på vägen. För min del får det nog vara, så länge som möjligt. Men vem vet, jag kanske återkommer med ett långt inlägg om hur fel jag hade i min åsikt nu. Kanske, det kan bara tiden avslöja!
Nu hörrni, ska jag iväg på jobb hos en helt ny brukare med eventuellt dygnspass. Tänk att när man tror dessa pass är slut så kommer dom igen! Men detta är lite inhopp-kris så det blir nog inte så mycket mer sen. I helgen är det långpass och därefter kommer min morot - Blekinge! Alexander! Familjen! Så, off I go! Hejsvejs, kycklingar!
Kommentera