Tårarna rinner; det fullkomligt svämmar över. Saltsmak i munnen, salt i hela ansiktet, blött i håret, blött på kudden, det är blött överallt. Dåligt samvete, skamset och en överväldigande känsla av otillräcklighet. Paniken sprider sig - en gång var det där jag, det kunde varit jag, det kunde varit min familj. Ilskan blossar upp - hur och varför i helvete?
Nog vet alla vad man pratar om; Aylan, flyktingarna och kaoset som råder just nu. Det finns två sidor, vi och ni. Tyvärr. Detta är ett tungt, stort och oerhört svårt ämne att prata om - jag pratar nu om det ur mitt perspektiv, ur mina känsliga minnen och tyngden som infinner sig hos mig.
När jag läste om Aylan igårmorse kändes det som ett knytnävsslag i magen, i ansiktet, i hjärtat.. Faktum är att hela kroppen gjorde ont. När jag läste om det skickade jag pengar och blev månadsgivare till http://sverigeforunhcr.se/ - men det kändes så otillräckligt. Vi åkte sen till skolan, i vår bil, med vår vän, mätta i magen och in till en stor skola, med stort bibiliotek med avancerad teknik. Känslan försvann aldrig - bilden av Aylan försvann inte. Känslan av "det kunde varit jag" försvann inte. Känslan av svek, skam och likgiltighet ökade. Är jag likgiltig? Det kan jag väl ändå inte vara? Det känns så.
Skolan slutade och vi åker hem. Jag gråter i bilen, A undrar vad det är och jag svarar att jag är trött. Varför skämdes jag över sanningen? Varför vågade jag inte säga att jag var förtvivlad över allt, över Aylan, över situationen som råder? För att jag alltid ska dra paralleller till mig själv, mitt liv och mina känslor. Det känns egoistiskt och narcisisstiskt. Så jag sa att jag var trött, vem skulle inte vara det av att gå upp fem för att jobba och sedan åka till skolan? Jag sätter mig i soffan och kollar debatt på tv om detta ämne, jag biter ihop och jag kollar. Jag säger pass på att diskutera den debatten idag för... Ja, därför.
A ska iväg på landskamp med sina fotbollspojkar. Han sticker iväg och det brister. Jag gråter, jag gråter för allt. För alla, för Aylan, för föräldrar, för medmänniskor, för ekonomin som är i fokus och inte människor, för oss som gått igenom det, för dom som går igenom det nu. Jag gråter och jag lugnar mig. Andas ut. Jag måste duscha - jag är smutsig, saltig och äcklig av skammen. Väl i duschen gråter jag ännu mer. Återigen lugnar jag mig. Går upp och ska klä på mig. Öppnar min garderob full med kläder, tittar på min byrå med parfymer, smycken och allting "smått och gott" - och gråter ännu mer. Jag anmäler mig till http://språkvän.se och vill vara med på deras aktiviteter för integration och finnas där för våra nyanlända. Mår lite bättre en stund men det hjälper inte - skammen tar över och jag gråter.
Kvällen kommer och jag skriver en lista till A vad han ska köpa, vi planerade tacos. Jag gråter lite till. A kommer hem, vi äter tacos och börjar diskutera lite kring detta. Jag blir arg, ilskan blossar upp - jag säger godnatt och går in i badrummet för att borsta tänderna. Vattnet är på i vanlig ordning, lite högre denna gång, och sätter mig på badkarskanten och gråter. Jag lugnar mig, borstar tänderna och lägger mig sen i vår säng för jag ska upp tidigt och jaga rådjur, A kommer och lägger sig hos mig med en varm, säker och tröstande kram. Jag gråter igen.
Hela gårdagen igår grät jag; jag försökte göra något för att var en hjälpsam hand och för att minska mitt illamående samtidigt som jag grät och skämdes. Men vad som är ännu värre är att under hela min förtvivlan igår så hade jag allt jag kunde tänka mig. Förstår ni hur sjukt detta är? Jag låg i soffan, i sängen, i vårt badrum, i badkaret, jag valde mellan stora högar av kläder, jag skrev matlista, jag valde mellan 4 filtar, 2 kuddar och vilken soffa jag skulle gråta i, och jag kramade min man, min trygga famn. Jag grät för alla som inte hade något medan jag har allt.
Varför skam? Jag har tänkt, jag har reflekterat, jag har försökt förstå och jag har försökt förklara för mig själv att ingen kan göra allt, hur gärna man än vill. Det är på politisk nivå, inte min nivå. Jag skäms, jag skäms att jag sitter här och mår bra, att jag har allt, att det har gått så bra för mig. Jag skäms att jag är flykting, invandrare och nu lever kungligt. Jag skäms och mår dåligt över att det en gång var jag och min familj - fastän jag vet att jag inget har att skämmas över. Men det sköljer över mig ändå. Någonting måste jag göra, jag kan inte vända ryggen till något jag själv gått igenom. Hur skulle det se ut? "Det är deras problem" - så tänker många. Varför?
Jag skäms inte bara för att jag har gått igenom det och klarat det, jag skäms över allt mitt elände jag haft. Vad för elände? Det är petitesser! Jag gråter över betyg, jag gråter över en hund, jag gnäller över körkort, jag gnäller över väder, jag gnäller att vi inte har godis hemma. Jag skäms över mig själv som tar allt för givet, man gör alltid det tillslut. Men det är pinsamt. Jag vet, man kan inte alltid tänka på att folk har det värre, men dom har ju det. Man måste kunna tänka steget längre, vi har det inte lika illa, nej. Men vi som har det så bra ställt måste kunna göra någonting mer än vi gör. Skänka pengar? Bli språkvän? Ta kontakt med organisationer? Skänka kläder? Ingen kan göra allt - men alla kan göra något.
Denna känsla som infinner sig i min kropp är helt ärligt starkare än mycket annat jag känt förut. Jag har tappat all motivaton för skolan, för hund, för mitt förhållande och för livet jag lever. Jag har tappat all gnista. Jag funderar och tänker, - är jag värd allt detta? Är inte alla också värda det? Hur ska vi hjälpa? Det enda jag tänker på är vad jag kan göra härnäst. Man kan inte göra allt, nej. Men jag vill göra så mycket mer än något. Det kunde varit jag. Min bror. Min familj. Det var många av oss, den tidens flyktingar, som gick samma öde till mötes. Vi, vi som klarade det, som lever det livet vi gör nu, vi kan inte vända ryggen till dom som behöver oss nu. Likgiltighet, ja, jag är nog likgiltig. Men inte inför denna fråga, men inför allting annat som jag har att göra.. Men det enda måste jag har är nu att jag måste göra någonting mer. Vad? Allt! Det som går att göra.
Försöker jag komma undan skammen och samvetskänslorna? Ja, kanske. Om jag kommer undan dom genom att hjälpa andra, - må så vara. Så länge hjälpen sker, så länge man gör någonting. Altruism eller ej, alla kan göra något litet. Är anledningen för sin egen karma, för andras välmående eller för att känslan är sådan, - gör det bara!
Nu har jag nog skrivit av mig lite. Tillslut lugnar jag mig och kommer vara nöjd med den insatsen jag gör. Vad det nu må vara. Tillslut måste kaos bli ordning. Det måste det.
Nog vet alla vad man pratar om; Aylan, flyktingarna och kaoset som råder just nu. Det finns två sidor, vi och ni. Tyvärr. Detta är ett tungt, stort och oerhört svårt ämne att prata om - jag pratar nu om det ur mitt perspektiv, ur mina känsliga minnen och tyngden som infinner sig hos mig.
När jag läste om Aylan igårmorse kändes det som ett knytnävsslag i magen, i ansiktet, i hjärtat.. Faktum är att hela kroppen gjorde ont. När jag läste om det skickade jag pengar och blev månadsgivare till http://sverigeforunhcr.se/ - men det kändes så otillräckligt. Vi åkte sen till skolan, i vår bil, med vår vän, mätta i magen och in till en stor skola, med stort bibiliotek med avancerad teknik. Känslan försvann aldrig - bilden av Aylan försvann inte. Känslan av "det kunde varit jag" försvann inte. Känslan av svek, skam och likgiltighet ökade. Är jag likgiltig? Det kan jag väl ändå inte vara? Det känns så.
Skolan slutade och vi åker hem. Jag gråter i bilen, A undrar vad det är och jag svarar att jag är trött. Varför skämdes jag över sanningen? Varför vågade jag inte säga att jag var förtvivlad över allt, över Aylan, över situationen som råder? För att jag alltid ska dra paralleller till mig själv, mitt liv och mina känslor. Det känns egoistiskt och narcisisstiskt. Så jag sa att jag var trött, vem skulle inte vara det av att gå upp fem för att jobba och sedan åka till skolan? Jag sätter mig i soffan och kollar debatt på tv om detta ämne, jag biter ihop och jag kollar. Jag säger pass på att diskutera den debatten idag för... Ja, därför.
A ska iväg på landskamp med sina fotbollspojkar. Han sticker iväg och det brister. Jag gråter, jag gråter för allt. För alla, för Aylan, för föräldrar, för medmänniskor, för ekonomin som är i fokus och inte människor, för oss som gått igenom det, för dom som går igenom det nu. Jag gråter och jag lugnar mig. Andas ut. Jag måste duscha - jag är smutsig, saltig och äcklig av skammen. Väl i duschen gråter jag ännu mer. Återigen lugnar jag mig. Går upp och ska klä på mig. Öppnar min garderob full med kläder, tittar på min byrå med parfymer, smycken och allting "smått och gott" - och gråter ännu mer. Jag anmäler mig till http://språkvän.se och vill vara med på deras aktiviteter för integration och finnas där för våra nyanlända. Mår lite bättre en stund men det hjälper inte - skammen tar över och jag gråter.
Kvällen kommer och jag skriver en lista till A vad han ska köpa, vi planerade tacos. Jag gråter lite till. A kommer hem, vi äter tacos och börjar diskutera lite kring detta. Jag blir arg, ilskan blossar upp - jag säger godnatt och går in i badrummet för att borsta tänderna. Vattnet är på i vanlig ordning, lite högre denna gång, och sätter mig på badkarskanten och gråter. Jag lugnar mig, borstar tänderna och lägger mig sen i vår säng för jag ska upp tidigt och jaga rådjur, A kommer och lägger sig hos mig med en varm, säker och tröstande kram. Jag gråter igen.
Hela gårdagen igår grät jag; jag försökte göra något för att var en hjälpsam hand och för att minska mitt illamående samtidigt som jag grät och skämdes. Men vad som är ännu värre är att under hela min förtvivlan igår så hade jag allt jag kunde tänka mig. Förstår ni hur sjukt detta är? Jag låg i soffan, i sängen, i vårt badrum, i badkaret, jag valde mellan stora högar av kläder, jag skrev matlista, jag valde mellan 4 filtar, 2 kuddar och vilken soffa jag skulle gråta i, och jag kramade min man, min trygga famn. Jag grät för alla som inte hade något medan jag har allt.
Varför skam? Jag har tänkt, jag har reflekterat, jag har försökt förstå och jag har försökt förklara för mig själv att ingen kan göra allt, hur gärna man än vill. Det är på politisk nivå, inte min nivå. Jag skäms, jag skäms att jag sitter här och mår bra, att jag har allt, att det har gått så bra för mig. Jag skäms att jag är flykting, invandrare och nu lever kungligt. Jag skäms och mår dåligt över att det en gång var jag och min familj - fastän jag vet att jag inget har att skämmas över. Men det sköljer över mig ändå. Någonting måste jag göra, jag kan inte vända ryggen till något jag själv gått igenom. Hur skulle det se ut? "Det är deras problem" - så tänker många. Varför?
Jag skäms inte bara för att jag har gått igenom det och klarat det, jag skäms över allt mitt elände jag haft. Vad för elände? Det är petitesser! Jag gråter över betyg, jag gråter över en hund, jag gnäller över körkort, jag gnäller över väder, jag gnäller att vi inte har godis hemma. Jag skäms över mig själv som tar allt för givet, man gör alltid det tillslut. Men det är pinsamt. Jag vet, man kan inte alltid tänka på att folk har det värre, men dom har ju det. Man måste kunna tänka steget längre, vi har det inte lika illa, nej. Men vi som har det så bra ställt måste kunna göra någonting mer än vi gör. Skänka pengar? Bli språkvän? Ta kontakt med organisationer? Skänka kläder? Ingen kan göra allt - men alla kan göra något.
Denna känsla som infinner sig i min kropp är helt ärligt starkare än mycket annat jag känt förut. Jag har tappat all motivaton för skolan, för hund, för mitt förhållande och för livet jag lever. Jag har tappat all gnista. Jag funderar och tänker, - är jag värd allt detta? Är inte alla också värda det? Hur ska vi hjälpa? Det enda jag tänker på är vad jag kan göra härnäst. Man kan inte göra allt, nej. Men jag vill göra så mycket mer än något. Det kunde varit jag. Min bror. Min familj. Det var många av oss, den tidens flyktingar, som gick samma öde till mötes. Vi, vi som klarade det, som lever det livet vi gör nu, vi kan inte vända ryggen till dom som behöver oss nu. Likgiltighet, ja, jag är nog likgiltig. Men inte inför denna fråga, men inför allting annat som jag har att göra.. Men det enda måste jag har är nu att jag måste göra någonting mer. Vad? Allt! Det som går att göra.
Försöker jag komma undan skammen och samvetskänslorna? Ja, kanske. Om jag kommer undan dom genom att hjälpa andra, - må så vara. Så länge hjälpen sker, så länge man gör någonting. Altruism eller ej, alla kan göra något litet. Är anledningen för sin egen karma, för andras välmående eller för att känslan är sådan, - gör det bara!
Nu har jag nog skrivit av mig lite. Tillslut lugnar jag mig och kommer vara nöjd med den insatsen jag gör. Vad det nu må vara. Tillslut måste kaos bli ordning. Det måste det.
Kommentera