Ju mer man lyssnar desto mindre vill man höra. Det stämmer ganska väl, eller hur? Det pratas för mycket om petitesser, det skryts för mycket, det suktas för mycket efter uppmärksamhet, det behövs för mycket bekräftelse, det lyser igenom för mycket osäkerhet, det fokuseras för mycket på jaget. Allting är för mycket.

Just nu är jag i ett alldeles för konstigt mode för att kunna gå in i samtal med folk med anledning i att samtalen alltid bottnar i "jag" och sådana små saker som belyses att man nästan ser sig om efter en kamera. För nog måste det vara ett skämt? Idag infann sig ett sådant tillfälle där det var såpass illa att man inte kunde tro sina öron; man hörde inte orden men det som hördes glasklart var desperationen efter bekräftelse, uppmärksamheten och en obehaglig känsla av osäkerhet som genomsyrade hela lokalen. Mina tankar var kaotiska - folk dör, människor lider, dom flyr, svälter och torteras, men här sitter ni och skriker ut era petitesser angående era pojkvänner?

För det första är jag oerhört väl medveten om att alla problem är relativa och att jag just nu inte har ett rättvist perspektiv som just kommit hem ifrån den verkliga verkligheten. Men trots detta, vem fasiken bryr sig om andras privata problem? Det allra första tipset lyder: har ni problem på hemmaplan? Håll det på hemmaplan! Det andra tipset är: kan ni inte lösa problem? Sök inte bekräftelse av andra, släpp och gå vidare istället. Förenklar jag det? Definitivt, men det är rent krasst så problemen löses tillslut ändå. Tillsdess kan man bespara sin omgivning alla fantastiskt onödiga detaljer till någon som faktiskt vill höra. För i slutändan så är det enda man hör just söket efter backup som man inte ens är berättigad.

För det andra så ja, jag har inte ett rättvist perspektiv. Men faktum är att det som händer i världen inte är en nyhet. Hur svårt skall det vara med lite distans och perspektiv? Hur svårt skall det vara att släppa lös på det förjävliga ordet "jag" bara för en enda jäkla dag. Gör det till en tävling, om det så underlättar. Förstår ni inte hur in i helsike bra vi har det? Det behövs ingen trip till den verkliga verkligheten, detta är något som man vet sedan länge. Förstår ni inte att vi själva bestämmer livet vi lever? Förstår ni inte att vi själva bestämmer vilka vi vill vara, ha runt oss och hur vi ska vara kring andra. Vill man verkligen vara en egocentrisk människa då? Vill man verkligen stanna hos energistjälande människor för att sedan gnälla på dessa? Vill man verkligen och påriktigt vara en sådan människa som aldrig kan se saker utifrån andra perspektiv och andras ögon?

Ja, ilska, irritation, frustration och en stor jäkla hjälp, -och maktlöshet infinner sig just nu. Folk tycker att jag är bitter och cynisk, varför? För att jag besvarar frågorna "Hur gick resan, gjorde ni skillnad?" med "Sådär, nej det gjorde vi inte". Vad förväntar man sig för svar? Är det så jäkla vanligt att folk öser ur sig naiva och orealistiska kommentarer att det nästan är otrevligt att vara realistisk och icke nöjd? Därefter kommer frågan om jag är nöjd över min insats. Nej, inte ett jäkla dugg. Hoppsan! Nu var jag sådär otrevlig igen, förlåt folket att ni inte får höra en solskenshistoria, men detta är en verklighet, inte en jävla feelgood-film. Ja, jag åkte. Och? Snälla, berätta för mig varför jag skall tycka att jag är nöjd, stolt, hjälte eller mer speciell än någon annan.

Förstår ni inte att jag och du är oviktiga, måste man säga det fler gånger? Dina problem är ointressanta. Missförstå mig rätt, alla har sina relativa problem som är mer eller mindre stora. Men pracka inte på dessa på någon annan som inte kunde bry sig mindre. Därefter så kan du ta ett djupt andetag och förstå att du själv bestämmer hur du ska styra ditt liv. Är en människa jobbig som du har runt dig, sluta vara med den. Svårt va?

Sluta prata så mycket om dig själv, öppna upp för andras historier och inse hur små problem du har.

Kommentera

Publiceras ej