Dagarna tar aldrig slut. Det gäller att vara i sitt esse i dygnet runt med jobb dygnet runt. På klockan nio, av klockan elva dagen efter, och cykla i världens fart till nästa pass som börjar kvart över elva. Hur jag håller humöret uppe är ett under, men det går. Det gäller att sätta upp en mur kring sig själv och vara positiv och glad. Det trodde jag inte skulle gå, men det gör det.
Hur kommer det då sig att jag arbetar så mycket som jag gör? Jo, jag arbetar helt enkelt för två olika företag. Jag trodde det skulle vara skönt med vila varannan dag mellan dygnspassen men insåg att det helt enkelt är oerhört tråkigt. A är i Blekinge, R är i Norrland och jag finns i Falun. Vilket leder till oerhört ensamma dagar ibland, så att jobba gör att dagarna faktiskt blir lättare och rullar på lite bättre, även om det ibland gör det med seg kropp. Självfallet infinner sig lediga dagar ändå då det andra företaget ringer in som vikarie vid behov, så stundvis är det mycket och stundvis lite. Exempelvis igår från klockan elva är jag ledig till söndag klockan fem på kvällen. Så ett par dagar att inte göra någonting på, visst är det lite tråkigt men samtidigt så får jag försöka njuta av att inte behöva ställa klockan!
Men, hur orkar jag då? Jo, den rejäla moroten infinner sig helt enkelt tidigare, mer specifikt runt den 12e augusti. För då hämtar jag B! Vi bestämde oss för att jag hämtar henne tidigare, så jag åker varken till Enköping, Blekinge eller Bosnien i sommar som det ser ut som nu. Dygnspassen är över den tionde augusti och eventuella halvpass kommer infinna sig resterande augusti vilket gör att det funkar bra ihop med hund och jobb. Det känns toppen! Men dom första dagarna kommer det vara helt jobbfritt för att känna efter och ha tid till varandra! Tror ni jag är spänd? Ja! Oerhört! Dessutom blir det en tågresa ihop hem med henne så det är nervöst då hon aldrig åkt tåg förut, men jag skulle tro att det går bra ändå. Som Åsa säger; Är du lugn så är B lugn. Det är något jag intalar mig och känner mig mer positiv för var dag som går. Det känns helt enkelt bättre enligt magkänslan att ta hem henne två veckor tidigare och hinna umgås och jobba ihop innan skolan börjar. Nu får vi tre veckor innan skolan istället för fem dagar, det säger ju sig självt, eller hur?
Ytterligare så ska jag ta jägarexamen privat istället för kursen som hålls. Så det blir lite uppspeedat men jag pluggar på och det är beräknat att teoriprovet sker i slutet av juli. Lagom stress, japp! Jag försöker få in allt om vapen, ammunition, lagar och regler som jag tycker är svårast. Ibland känns det som att det går in i ena örat och ut i andra, faktiskt. Men pluggar man på så sätter det väl sig slutligen, eller hur? Men det känns oerhört skönt om jag lyckas få till det på kortare tid än ett år och får chansen att ha det klart innan jag flyttar från Falun, faktiskt. Så vi håller tummen att allt går vägen där! Nu under dom lediga dagarna ska jag försöka passa på att läsa in mig med fokus på just vapen och ammunition, om det så är att jag måste läsa kapitlet tusen gånger! För om det är något som kommer göra det förjävligt på mig på provet så är det ta mig fan det!
Men mer vet jag faktiskt inte vad som finns att säga. Jag jobbar på och pluggar på, det enda som jag gör faktiskt. Och räknar ned dagarna tills jag åker och hämtar B! Åh, den känslan! Jag bara tänker på hur det känns när Maxi är här, den otroliga lyckan, och sen tänker jag.. Tänk hur det kommer kännas med en alldeles egen hund, en som man äger, som man lever med, som inte "bara" är på besök några dagar, utan är här för att stanna. Fyfasiken vilken känsla. Jag kan faktiskt inte ens tänka mig in i det mer än att det är som Maxibesök gånger tusen! Jag tjatar på A hur mycket som helst om allting. Om träning, om hemmaliv, om resor, om framtiden.. Ja, allt! Jag har alltid tyckt att en hund inte ska sova i sängen, varför? För att upplevelsen har varit jobbig, varmt, trångt och alla ljud dom gör (slickar, smaskar, kliar) har förstört min sömn. A däremot tycker definitivt hund får sova i sängen, han tycker det är mysigt, tillskillnad från mig. Men faktum är att Maxi har fått sova i sängen på min sida och det har varit fantastiskt mysigt och oerhört tyst utan irriterande ljud. Så jag har helt enkelt gett med mig och sagt att vi provar med B i sängen och känns det bra så får hon sova där. Sen hur det blir under löptider, ja det får vi se.
I övrigt har vi pratat mycket om, utan att det ska låta för konstigt eller planerat, vem som gör vad. Det är ju, som alla förstått hittills, mitt stora intresse med hundar, träning och nu jakt. Därav vill jag såklart utföra träningen som innefattar apportering även om A har fått lite intresse för det så känns det som att det är något viktigare att jag och B har ett bra samarbete och tränas ordentligt ihop, så jag är helt enkelt lite lite skeptisk till att någon annan tränar apportering med henne. Fjantigt kanske men jag vill klämma och känna på det först med henne, sen vara med om A vill och därefter låta dom göra det ibland om han vill och det går bra. Varför, egentligen? Å ena sidan känner jag att hund är smart nog att förstå vem som tränar henne, men å andra sidan skulle det krångla till det är det i ren jakt sen inte önskvärt att det inte går bra och därför är jag petig! Men A tycker det är skönt så också, han vill inte känna tvång att han måste träna med henne, vilket jag förstår. Det är som att han skulle tvinga mig att utöva hans hobby (fotboll) när jag kanske bara vill gå på matcher och finnas där. Så vi är på samma kapitel, och det är toppen!
Men i övrigt är det ju som vilket par som helst som äger hund. Den ska rastas, matas och definitivt gosas med. Att bygga upp kontakt och samhörighet är också en viss träning och det vet jag att dom kommer göra, det är det viktiga för mig! Sen har jag ändrat lite i mina tankar om planering, först var tanken med apporteringsträning nästan varje dag, men jag kommer ta det ungefär tre dagar i veckan uppdelat i moment vad man fokuserar på och sedan varva med annan träning. Om det nu är vardagslydnad, kontakt, klicker eller vad det kan tänkas vara spelar ingen roll. Men i alla fall att börja sakta men säkert och varva med saker. Jag ska även klicka in ordentligt och inte ha för bråttom, det är typiskt mig, att ha för bråttom! Förhoppningsvis blir det kul och man får en klickerklok hund och kan hitta på massa saker med det också, trots att det regnar ute tillexempel. Men allt sådant visar sig nog. Det är svårt att planera sådär exakt när man inte vet någonting, hur det kommer gå eller kännas. Så det enda jag ska hugga i sten det är att ta tid på oss, att bygga upp värde mellan oss helt enkelt.
Men nu, nu måste jag faktiskt ta lite tid för att läsa på om allt det där jag inte får in. Måste ju göra något vettigt med den lediga tiden och inte bara sitta och äta godis.. Fast det gör jag ju ändå, såklart! Tack och hej för denna gång!
Hur kommer det då sig att jag arbetar så mycket som jag gör? Jo, jag arbetar helt enkelt för två olika företag. Jag trodde det skulle vara skönt med vila varannan dag mellan dygnspassen men insåg att det helt enkelt är oerhört tråkigt. A är i Blekinge, R är i Norrland och jag finns i Falun. Vilket leder till oerhört ensamma dagar ibland, så att jobba gör att dagarna faktiskt blir lättare och rullar på lite bättre, även om det ibland gör det med seg kropp. Självfallet infinner sig lediga dagar ändå då det andra företaget ringer in som vikarie vid behov, så stundvis är det mycket och stundvis lite. Exempelvis igår från klockan elva är jag ledig till söndag klockan fem på kvällen. Så ett par dagar att inte göra någonting på, visst är det lite tråkigt men samtidigt så får jag försöka njuta av att inte behöva ställa klockan!
Men, hur orkar jag då? Jo, den rejäla moroten infinner sig helt enkelt tidigare, mer specifikt runt den 12e augusti. För då hämtar jag B! Vi bestämde oss för att jag hämtar henne tidigare, så jag åker varken till Enköping, Blekinge eller Bosnien i sommar som det ser ut som nu. Dygnspassen är över den tionde augusti och eventuella halvpass kommer infinna sig resterande augusti vilket gör att det funkar bra ihop med hund och jobb. Det känns toppen! Men dom första dagarna kommer det vara helt jobbfritt för att känna efter och ha tid till varandra! Tror ni jag är spänd? Ja! Oerhört! Dessutom blir det en tågresa ihop hem med henne så det är nervöst då hon aldrig åkt tåg förut, men jag skulle tro att det går bra ändå. Som Åsa säger; Är du lugn så är B lugn. Det är något jag intalar mig och känner mig mer positiv för var dag som går. Det känns helt enkelt bättre enligt magkänslan att ta hem henne två veckor tidigare och hinna umgås och jobba ihop innan skolan börjar. Nu får vi tre veckor innan skolan istället för fem dagar, det säger ju sig självt, eller hur?
Ytterligare så ska jag ta jägarexamen privat istället för kursen som hålls. Så det blir lite uppspeedat men jag pluggar på och det är beräknat att teoriprovet sker i slutet av juli. Lagom stress, japp! Jag försöker få in allt om vapen, ammunition, lagar och regler som jag tycker är svårast. Ibland känns det som att det går in i ena örat och ut i andra, faktiskt. Men pluggar man på så sätter det väl sig slutligen, eller hur? Men det känns oerhört skönt om jag lyckas få till det på kortare tid än ett år och får chansen att ha det klart innan jag flyttar från Falun, faktiskt. Så vi håller tummen att allt går vägen där! Nu under dom lediga dagarna ska jag försöka passa på att läsa in mig med fokus på just vapen och ammunition, om det så är att jag måste läsa kapitlet tusen gånger! För om det är något som kommer göra det förjävligt på mig på provet så är det ta mig fan det!
Men mer vet jag faktiskt inte vad som finns att säga. Jag jobbar på och pluggar på, det enda som jag gör faktiskt. Och räknar ned dagarna tills jag åker och hämtar B! Åh, den känslan! Jag bara tänker på hur det känns när Maxi är här, den otroliga lyckan, och sen tänker jag.. Tänk hur det kommer kännas med en alldeles egen hund, en som man äger, som man lever med, som inte "bara" är på besök några dagar, utan är här för att stanna. Fyfasiken vilken känsla. Jag kan faktiskt inte ens tänka mig in i det mer än att det är som Maxibesök gånger tusen! Jag tjatar på A hur mycket som helst om allting. Om träning, om hemmaliv, om resor, om framtiden.. Ja, allt! Jag har alltid tyckt att en hund inte ska sova i sängen, varför? För att upplevelsen har varit jobbig, varmt, trångt och alla ljud dom gör (slickar, smaskar, kliar) har förstört min sömn. A däremot tycker definitivt hund får sova i sängen, han tycker det är mysigt, tillskillnad från mig. Men faktum är att Maxi har fått sova i sängen på min sida och det har varit fantastiskt mysigt och oerhört tyst utan irriterande ljud. Så jag har helt enkelt gett med mig och sagt att vi provar med B i sängen och känns det bra så får hon sova där. Sen hur det blir under löptider, ja det får vi se.
I övrigt har vi pratat mycket om, utan att det ska låta för konstigt eller planerat, vem som gör vad. Det är ju, som alla förstått hittills, mitt stora intresse med hundar, träning och nu jakt. Därav vill jag såklart utföra träningen som innefattar apportering även om A har fått lite intresse för det så känns det som att det är något viktigare att jag och B har ett bra samarbete och tränas ordentligt ihop, så jag är helt enkelt lite lite skeptisk till att någon annan tränar apportering med henne. Fjantigt kanske men jag vill klämma och känna på det först med henne, sen vara med om A vill och därefter låta dom göra det ibland om han vill och det går bra. Varför, egentligen? Å ena sidan känner jag att hund är smart nog att förstå vem som tränar henne, men å andra sidan skulle det krångla till det är det i ren jakt sen inte önskvärt att det inte går bra och därför är jag petig! Men A tycker det är skönt så också, han vill inte känna tvång att han måste träna med henne, vilket jag förstår. Det är som att han skulle tvinga mig att utöva hans hobby (fotboll) när jag kanske bara vill gå på matcher och finnas där. Så vi är på samma kapitel, och det är toppen!
Men i övrigt är det ju som vilket par som helst som äger hund. Den ska rastas, matas och definitivt gosas med. Att bygga upp kontakt och samhörighet är också en viss träning och det vet jag att dom kommer göra, det är det viktiga för mig! Sen har jag ändrat lite i mina tankar om planering, först var tanken med apporteringsträning nästan varje dag, men jag kommer ta det ungefär tre dagar i veckan uppdelat i moment vad man fokuserar på och sedan varva med annan träning. Om det nu är vardagslydnad, kontakt, klicker eller vad det kan tänkas vara spelar ingen roll. Men i alla fall att börja sakta men säkert och varva med saker. Jag ska även klicka in ordentligt och inte ha för bråttom, det är typiskt mig, att ha för bråttom! Förhoppningsvis blir det kul och man får en klickerklok hund och kan hitta på massa saker med det också, trots att det regnar ute tillexempel. Men allt sådant visar sig nog. Det är svårt att planera sådär exakt när man inte vet någonting, hur det kommer gå eller kännas. Så det enda jag ska hugga i sten det är att ta tid på oss, att bygga upp värde mellan oss helt enkelt.
Men nu, nu måste jag faktiskt ta lite tid för att läsa på om allt det där jag inte får in. Måste ju göra något vettigt med den lediga tiden och inte bara sitta och äta godis.. Fast det gör jag ju ändå, såklart! Tack och hej för denna gång!
Kommentera