Nästa vecka börjar ledigheten och friheten. Nästa vecka finns inget dygnspass inbokat. Jag får planera att göra vad jag vill, jag kan hitta på saker sent på kvällarna, jag kan sova borta, jag kan vara vaken sent, jag kan vara ledig och fri. Eller vänta.. Hur var det nu?

Ja, nästa vecka och framåt är jag ledig, alltså inga dygnspass inbokade och på så vis helt fri. Men är man det? På tisdag åker jag och hämtar B och blir från 4 augusti antagligen med hund. Den första riktiga egenägda hunden, min egen rackare. Är det kanske så att friheten inte börjar då men friheten tar slut då? Hur är det egentligen att leva med vovve? Hur fri och hur fast är man?

Nej, inte har jag fler dygnspass inbokade och på så vis fri i form av ledighet. Men sen då? Faktum är att jag och A ser på detta med att vara hundägare olika. Han, och många andra med honom, ser sig själv bli låst, svårare för planering och ett liv att ha ansvar för. Ja, visst är det så. Men jag, och många andra med mig, ser mig själv inte bli låst men ihopbunden i en gemenskap, inte svårare för planering men aldrig ensam utan med en vän i sitt liv och ett liv att ha ansvar för, javisst, men det ansvaret för mig är att se till att vi tränar ihop, gör roliga saker ihop och drar nytta av varandra.

Men jag förstår många, det är inte nu min frihet börjar det är nu min frihet tar stopp, på sitt sätt. Sen tänker jag... Vilken frihet? Hur har jag och mitt liv sett ut dom senaste åren? Hemma.. Hemma... Hemma. Och.. hemma! Ibland har även jag hittat på saker, men saker som har antingen inneburit ett fåtal timmar hemifrån eller på sådant där en hund faktiskt hade kunnat vara med. Men okej, det är ju studentlivet som har varit så. Innan det då? Trots jobb har det inneburit att jag har varit hemma mycket och inte hittat på så mycket saker. För jag är helt enkelt en sådan som inte har ett behov av att alltid hitta på saker hemifrån med människor, flera timmar i sträck eller vara borta.

Självfallet tillkommer den aspekten i att efter studentlivet är det flytt och arbete inom det vi utbildar oss inom, vilket är varför jag är så glad över att det är ett så brett område att där ute någonstans finns jobb som jag kan ha hund med. Det är det jag siktar på. Får man inte ha hund, ja då får det vara. Att man inte kan hitta på annat så som att festa eller röja hela natten, det rör mig inte i ryggen, då det behovet har försvunnit för länge sedan. Dessutom, om jag vill ut på middag en kväll finns det inget som stoppar mig från det heller.

Man brukar jämföra hund som att det är att ha barn. I mina ögon kan jag inte förstå likheten likväl som jag förstår likheten. Som nämnt ovan är det ett till liv man har ansvar för att den får det allra bästa livet som den kan få. Men i övrigt så har jag svårt för den likheten. En hund som är ett år kan man lämna ett par timmar om så behövs, det kan man inte med barn. Jag kan gå ut på middag, fika med vänner, åka iväg och träna eller dylikt utan att behöva oroa mig över dom få timmarna man är borta, det kan man inte heller med barn. (Nu räknar jag utan barnvakt och förskola alltså). Därav är det för mig på sitt sätt lättare att ha hund, det är en frihet som man inte har med barn. Att sen jämföra hur det är hemma, nu vet jag inte hur det är att ha barn, men jag har svårt att tro att man kan be ett barn att lägga sig och förvänta sig att den ska vila. För hur mycket sover ett barn jämförelsevis med hund? En otrolig skillnad, eller hur?

Ibland är även jag otroligt nervös, skraj och nästan panisk inför hundägarskapet och vad som komma skall i framtiden. Men som min käre svärfar alltid säger; vill man något så löser man det. Det är även så jag försöker tänka. Men visst fasiken kan det hugga till i kroppen när jag tänker på att resorna jag och A har planarat att göra på flera månader antagligen kommer bli svårt att få till, just på grund av att jag vill ha hund just nu. Att resa kortare resor har jag inte alls svårt att se det bli av, men dom längre resorna är en helt annan femma. Men så tänker jag, Asia, hur mår du utan hund? Asia, hur lycklig är du utan hund? Det finns inget större intresse eller hobby i mitt liv än just hund, etologi och överlag allt hundrelaterat för mig just nu. Det har inte ändrats dom senaste 25 åren i mitt liv och kommer antagligen inte ändras dom kommande 25 åren heller.

Men inte är väl jag heller så naiv att jag tror det är guld och gröna skogar dagarna i ända. Även jag kommer stå där en dag och sukta efter en lång roadtrip och inte kunna på grund av hunden men så kommer jag tänka, tacka fan att jag har denna varelse i mitt liv. Jag kommer även ha dåligt samvete dom dagarna det är extra mycket plugg, eller dom dagarna det är tråkigt på kontoret eller till och med dom dagarna där det är så bitande kallt att man hellre tar en myskväll framför en film i värmen. Jag kommer tvinga ut mig själv säkert flera gånger under dom gångerna och likt förbannat kommer jag vara tacksam över denna varsele i mitt liv.

Men som ni har förstått, mina kära läsare, vill jag vara en positiv människa i denna aspekt. Och det är jag. Som jag ser på det är hundägarskapet en dröm likväl som en mardröm. Det är stort ansvar, stor planering, stor omsorg och ibland även stora kostnader om oturen är framme. Men trots det väger allt positivt över. Det finns ingen skönare oro i kroppen än att tänka på hunden man har hemma när man är i skolan två timmar och undra hur den har det, ingen finare omtanke än att dra sig ut i ruskväder för en träningsomgång eller bara plaska i pölar och defintivt ingen större kärlek (för djur) än när man kommer hem efter båda ovan nämnda situationer; till en glad hund som bär på strumpor så fort man stegar innanför dörren eller att lägga sig i soffan och mysa efter en omgång i skogen.

Förstår ni? All krångel som kan uppstå vägs upp av allt man får tillbaka. Ja, jag kanske inte kommer kunna resa flera månader med min livs kärlek och jag kommer gräma mig, men sen så kommer jag titta på den hundkraken jag har hos mig och tänka; it's fucking worth it. Jag har hela mitt liv framför mig med A, vi kommer hitta på saker, ibland med hund och ibland utan hund. Sen kanske jag får erbjudande på mitt drömjobb som jag måste tacka nej till för att jag har hund och jag kommer gräma mig, men återigen kommer jag titta på hundkraken och tänka; it's fucking worht it. Det kommer komma stunder, händelser och situationer i livet där jag kommer tänka "om jag inte hade haft hund nu så...", men.. it's fucking worth it. Jag har ett tomt liv utan hund, så enkelt är det. 

Ni får missförstå mig rätt, kära läsare, A gör mig hel. Han gör mig lycklig, lyfter upp mig i tunga stunder, helar mig, pratar med mig, hittar på saker att göra och allt som hör till. Men det är inte samma sak som en hundkärlek, det är inte samma sak som att ha ett så stort och brinnande intresse som man inte får utöva. Alexander må vara den mest fantastiska människa som gått på denna usla jord men trots det kan jag inte ta med honom ut och träna viltspår eller apportering med honom, eller hur? Det vore väl en syn det, i och för sig. Han må göra mig hel men hundintresset med det som hörtill är något han inte kan fylla ut, det är helt enkelt inte hans plats att göra det.

Så, vad kom vi fram till? Min ledighet börjar nu men inte friheten? Jo, jag tror det stämmer så. Och vet ni? Det passar mig perfekt. Jag orkar inte vara fri, jag orkar inte sitta hemma utan något som helst intresse utöver hunderi, jag orkar inte fokusera på skolan och studier så hårt som jag gjort utan en uns av avbrott som gynnar min kreativitet. Jag orkar inte ett sådant liv. Jag kommer vara fokuserad på skolan även som hundägare, men, skillnaden blir att jag kommer vara tvungen till att göra avbrott i plugget för att andas - det vet jag knappt hur det känns längre. Ja, jag kommer vara fokuserad och alltid satsa på högsta betyg som vanligt. Nu är skillnaden att jag kan acceptera ett G. Faktum är att jag hellre har G med hund än VG utan hund. Den tanken är fullt och helt okej för mig. I alla fall nu, sen när skolan startar får vi väl se, men detta är hur jag resonerar nu. Har jag hund och får G så kommer jag åtminstone inte lägga allt på mig, inte tänka att jag är usel och presterar dåligt men istället tänka - fint, jag klarade det, nu kan jag ut och träna med vovve. För nu finns det mer att fokusera på.

Nu återstår bara fem ynka dagar innan jag hämtar henne och så börjar, förhoppningsvis, vår resa framåt. Helt ärligt, ja, jag är livrädd att det helt plötsligt skall kännas fel och tungt. För det gjorde det när Kasper var här i två månader; det var stressande att alltid känna att man måste ut och att han inte blir tillräckligt stimulerad. Men faktum är Kasper var speciell, han var svår att träna med, han var inte motiverad och han var en senior som var nöjd med promenader och gos. Efter hans besök sa jag faktiskt till A att nej, vi får nog vänta med hund ett tag för jag kände mig så stressad av det. Men efter lite reflektion så insåg jag att det inte var just ägarskapet som var problemet utan "hunden var problemet" på så sätt att vi inte "kunde" träna, han var nöjd med ett liv som jag inte var, jag ville träna och göra mer med hund inte enbart ut på promenader, utan mer ändå.

Visst aktiverades han ändå utöver promenader. Vi brukade göra skattjakter i skogen, i barken på träd, leta husse/matte i skogen och även försök till tricks, detta var han nöjd med. Men det fattades det där lilla.. umpf'et för mig! Jag vill träna där det krävs samarbete; apportering, lydnad, viltspår och dylika saker. Därav känner jag att detta nu kommer vara en helt annan femma, som jag nämnde i något inlägg nedan, är det så att en dag av någon anledning det inte blir flera timmars långa promenader ja men då blir det desto mer huvudbry. Med Kasper var det tvärtom, man var tvungen att gå ut flera långisar för att tillgodose hans behov (så kände jag i alla fall) och huvudbry gick inte alltid så som jag ville. Därav stressen och pressen att behöva gå ut långpromenader när man har enorma högar med studier att utföra.

Så, med Kasper var det mycket mindre frihet just för att det hängde över mig mycket mer. Med B ser jag som att det blir mer frihet för vi kommer göra så mycket annat som gör henne nöjd, på en kortare tid om det finns högar med studier. Förstår ni? Men, missförstå mig rätt igen, att vara ute och röra på oss, springa i backar, i kuperade skogar, simma i vatten, kanske drag och så vidare är en självklarhet. Jag menar just nu dels i jämförelse med dessa två olika själar men också enstaka dagar där det skulle kännas helt olika sorters press.

Men, det är väl bara tiden som får utvisa hur allting blir. Jag vet att jag kommer göra mitt bästa, jag vet att jag kommer planera in 3-4 träningsdagar i veckan utöver vardagslydnad och långpromenader, jag vet att jag kommer vara aktiv med min vovv. Men jag vet också att det kommer infinna sig dagar där vi faktiskt får lata oss och njuta av enormt mycket mys. Så just nu kan vi bara hålla tummen att min planering är något som kommer funka!

Nä, nu blev det ett megalångt inlägg. Men vad ska man göra när det gäller hund, planering och reflektioner? Det kanske finns någon liten läsare som orkar trassla sig igenom mina osammanhängande inlägg trots allt. Nu ska jag dock börja planera inför morgondagen på jobbet som innefattar en resa under hela dagen. Upp och väcka tuppen så det blir snart sova minsann. En dag närmre hund, heja heja!

Ha det gott, chickens!

Här är hon; Glenbriar Beatrex - B.

2 kommentarer

Jossan

01 Aug 2015 22:06

Se så, ingen anledning att oroa sig! Att leva med hund är ett sätt att leva! Dock förstår jag din skräckblandade förtjusning. Jag kände samma när jag skulle skaffa Vilja som valp, och jag känner detsamma med nästa valp som idag är 2 veckor. Om 6 veckor är hon här, känns ganska så overkligt om jag ska vara ärlig. En del i mig tvivlar, har jag verkligen tid och lust för en valp nu? Men när jag tänker efter, så inser jag att jag har det. En valp är precis vad jag vill ha, en ny bästa vän och en kompanjon i skogen tillsammans med en gäng dummisar.En ny hund och individ att träna upp till en god apportör. Att leva med hund handlar om prioritering. Ska jag iväg nånstans efter jobbet, ja då får hunden följa med. Kan jag inte ta henne med mig, så behöver hon vara hos dagmatte så att jag med gott samvete kan lämna henne sedan på kvällen. Oftast dock så innebär min fritid häst el hundträning, och båda delar är hon ju med på.
Bättre koll än dig är nog svårt att ha , så njut av känslan att snart vara hundägare : )

Svar: Ja, precis! Där satte du huvudet på spiken; skräckblandad förtjusning! Men jag förstår tanken med valp - det skulle verkligen inte gå nu och jag avundas dig! Men jag längtar verkligen, trots all nervositet som infinner sig inom mig just nu! Var är hon när du jobbar? :) Jag har ju krav på att jag ska ha hund på jobbet när jag är klar med skolan, så får vi se hur lätt det blir sen, haha! Det ska bli superduper kul att kolla in hur det går med nya valpen för dig, bilder måste du lägga upp! Lite övningar också så man får inspiration! ;-) Tack för dom snälla kommentarerna!
mujkans.blogg.se

Jossan

03 Aug 2015 21:22

Egentligen så finns det väl ingen rätt tid för valp... Men man få får det att funka bara. När Vilja var valp så jobbade jag dygn, och lämnade då bort henne på morgonen till nästa morgon. Sen var jag ledig desto mer. Idag jobbar jag dagtid mån-fre, som tur är så bor jag 10 min bort från jobbet och är ofta i krokarna så att jag kan stanna förbi hemma. Dock så behöver jag ha dagmatte 100% den första tiden, innan det ens går att lämna henne hemma tillsammans med Vilja ett par timmar. Jag tror att jag har löst det med två olika dagmattar nu med nya valpen. Den ena är min granne, som också har hund, så vi har bestämt att hjälpa varandra. Kanske jobba skift, typ... Hah! Det är ett pussel, men jag tycker det är värt det !!
Att ha hund på jobbet vore verkligen det mest fantastiska! Vad jobbar du med?
Absolut bloggen här, som egentligen är Viljas träningsblogg, kommer att handla om valpis också. Jag är glad att jag är flitig med att ha skrivit om Viljas valp-tid, så att jag på ett ungefär kan göra detsamma nu!

Kommentera

Publiceras ej