Okej.. Okej. Okej! Okej?! Just nu känns inte mycket okej, det är oerhört mycket krångel runtomkring som tär oerhört mycket på energin som man annars har. Men i slutändan är det bara att rulla på och låta saker lösa sig så småningom. Tålamod, tålamod Asia. Det enda som gäller i detta nu är tålamod.
Det är tokigt när det blir sådär krångel, man blir oerhört trött och omotiverad, faktiskt. Men i och med att jag jobbar för två företag vet jag att så småningom så löser saker sig och jag kan fortsätta rulla på. Tanken är att jag skall jobba under sista året i skolan också, t.ex. mornar, kvällar, helger och som vikarie på lediga skoldagar. Men, hur skall det gå ihop sig med hund? Jo, det som är fantastiskt är att många av dessa passen är delade. Alltså några timmar på morgonen för att sen ha ledig stund några timmar under dagen och återigen jobba några timmar på kvällen. Dessa timmar emellan betyder att jag har tid att komma hem, äta, plugga och gå ut/träna med B. Självfallet kommer jag inte jobba dagarna i ända utan vid behov ibland, vilket jag tycker låter toppen!
Den senaste tiden har regnet öst ner, alltså bokstavligen öst ned på ett sådant sätt att man helt enkelt är dyblöt efter två minuter utomhus. Sådana stunder får mig att reflektera över hundägarskapet. Dessvärre upplever jag att många helt enkelt latar ned sig på regniga dagar, det blir korta turer och helt enkelt osug för att komma ut. När nu detta väder har infunnit sig har jag fått reflektera mycket inåt och funderat; hur skulle mitt hundägarskap te sig under en veckas ösregn och/eller snö och kyla. Som vanligt när jag reflekterar över sådant är det ett så jäkla självklart svar; självfallet i bomben skulle jag ut och röja i vädret ändå. Och skulle det någongång vara såpass illa, ja men då skulle jag se till att göra nytta inomhus med hund. Även om jag ser det såhär: om jag nu någonsin vill tävla i jaktprov och/eller viltspår så kommer ju inte vädret ta i beaktning när tävlingen håller hus. Desto större anledning att faktiskt ta sig ut i just krävande väder och miljöer. Man, i min åsikt, kan inte bara träna i solsken och torrt väder, för så ser inte livet (i Sverige) ut för oss.
Sen tror jag mycket väl att jag kommer ha lata dagar vilket är precis anledningen till varför jag så gärna vill klicka in B ordentligt, för att kunna ha mentalt aktiva stunder även från soffan. Men i och med att jag faktiskt vill något med henne (jaga, viltspår, apportering, ev. tävling) så finns det ingen anledning för mig att känna lathet, för det gynnar inte vårt samarbete att strunta i träningar. Dock, som jag nämnde, kan ju dagar infinna sig där man kanske har mycket i skolan, vädret är verkligen såpass illa att det gör det svårt eller helt enkelt att jag är påverkad och mitt humör är dåligt (aldrig träna hund med dåligt humör, aldrig!), och därför tror jag att även aktiva hemmadagar kommer infinna sig och vara bra, ändå!
Vad har jag ytterligare reflekterat över? Hundägarskap, väldigt mycket! Inte andras, men mitt eget! Jag har hört och upplevt att många går på kurser och tar ledarna/kursansvarigas ord som lag och utför saker dom kanske inte vill utföra. Vilka saker då? Jo, exempelvis att korrigera, trycka ned, vara hård eller dylikt mot hunden. Här tycker jag att det är av yttersta vikt att man vågar säga till när man inte vill göra någonting mot/med sin hund. För vem ska leva med hunden sen? Är det kursansvarige? Nej, utan jag! Mitt hundägarskap kommer alltid, alltid och alltid gå ut i positiv anda. Positiv förstärkning kort sagt. Jag har svårt att se mig själv vara en hård hundägare som är onödigt hård mot min hund, men säkert kommer det ske situationer där jag kommer tycka det är befogat (som jag inte ens vet själv vilka situationer det kan tänkas vara). Jag har oerhört svårt för att ta allas ord, åsikter och kommentarer seriöst, ge mig konkret fakta, logisk anledning till det, då kanske jag gör det.
Men vem säger att jag då tänker rätt? Nutida etologer! Per Jensen, en ypperlig etolog som kommer med forskning, studier och artiklar. Alltså just precis fakta som har tagits fram. Nog kan man säga "på min hund funkar detta" och kanske gör det det, men måste jag göra så? Ofta kan man säga "detta funkar" och visst kan det funka att nypa i hundens öra tills den går fot på rätt sätt för att sedan släppa, men finns det inte då ännu bättre sätt att göra detta på? Min absoluta åsikt är att skapa obehag tills hunden gör rätt är helt och hållet åt skogen, för mig! Jag skulle inte kunna arbeta på det sättet. Jag vill skapa glädje, samarbete, träningsvillig hund som vågar, som vill och som kommer göra allt jag ber om för berömmet, inte av rädsla för smärtan. Därför, åh därför, har jag svårt för att lyssna på kurser där sådana tips ges och så är man för rädd för att stå för sin åsikt. Våga stå för vad du vill! Ingen kan bestämma vad du måste göra med din hund, förutom du själv!
Efter all denna läsning inom nutida etologin som helt enkelt förkastar många gamla saker (som jag såklart själv läst förut och trodde på) så har jag fått en helt ny bild av detta. En helt ny vision, en helt fantastiskt rolig vision av hundtränar/ägarskap. Hur mycket roligare är det inte att gå ut och träna med sin hund och ha kul ihop, bygga kontakt, samarbeta och lära av varandra! I slutändan är detta det sanna som jag tvivlar på att någon kan säga emot: hur du än tränar din hund, gör den fel är det för att man som tränare varit otydlig. (Hehe, slyngelåldern är sitt eget kapitel dock!)
För att inte detta inlägg ska bli ett pekpinneinlägg där "jag vet bäst" (ha, vilket skämt!) så ska jag ta upp mina stora svagheter som jag övar och måste fortsätta öva på:
Det är tokigt när det blir sådär krångel, man blir oerhört trött och omotiverad, faktiskt. Men i och med att jag jobbar för två företag vet jag att så småningom så löser saker sig och jag kan fortsätta rulla på. Tanken är att jag skall jobba under sista året i skolan också, t.ex. mornar, kvällar, helger och som vikarie på lediga skoldagar. Men, hur skall det gå ihop sig med hund? Jo, det som är fantastiskt är att många av dessa passen är delade. Alltså några timmar på morgonen för att sen ha ledig stund några timmar under dagen och återigen jobba några timmar på kvällen. Dessa timmar emellan betyder att jag har tid att komma hem, äta, plugga och gå ut/träna med B. Självfallet kommer jag inte jobba dagarna i ända utan vid behov ibland, vilket jag tycker låter toppen!
Den senaste tiden har regnet öst ner, alltså bokstavligen öst ned på ett sådant sätt att man helt enkelt är dyblöt efter två minuter utomhus. Sådana stunder får mig att reflektera över hundägarskapet. Dessvärre upplever jag att många helt enkelt latar ned sig på regniga dagar, det blir korta turer och helt enkelt osug för att komma ut. När nu detta väder har infunnit sig har jag fått reflektera mycket inåt och funderat; hur skulle mitt hundägarskap te sig under en veckas ösregn och/eller snö och kyla. Som vanligt när jag reflekterar över sådant är det ett så jäkla självklart svar; självfallet i bomben skulle jag ut och röja i vädret ändå. Och skulle det någongång vara såpass illa, ja men då skulle jag se till att göra nytta inomhus med hund. Även om jag ser det såhär: om jag nu någonsin vill tävla i jaktprov och/eller viltspår så kommer ju inte vädret ta i beaktning när tävlingen håller hus. Desto större anledning att faktiskt ta sig ut i just krävande väder och miljöer. Man, i min åsikt, kan inte bara träna i solsken och torrt väder, för så ser inte livet (i Sverige) ut för oss.
Sen tror jag mycket väl att jag kommer ha lata dagar vilket är precis anledningen till varför jag så gärna vill klicka in B ordentligt, för att kunna ha mentalt aktiva stunder även från soffan. Men i och med att jag faktiskt vill något med henne (jaga, viltspår, apportering, ev. tävling) så finns det ingen anledning för mig att känna lathet, för det gynnar inte vårt samarbete att strunta i träningar. Dock, som jag nämnde, kan ju dagar infinna sig där man kanske har mycket i skolan, vädret är verkligen såpass illa att det gör det svårt eller helt enkelt att jag är påverkad och mitt humör är dåligt (aldrig träna hund med dåligt humör, aldrig!), och därför tror jag att även aktiva hemmadagar kommer infinna sig och vara bra, ändå!
Vad har jag ytterligare reflekterat över? Hundägarskap, väldigt mycket! Inte andras, men mitt eget! Jag har hört och upplevt att många går på kurser och tar ledarna/kursansvarigas ord som lag och utför saker dom kanske inte vill utföra. Vilka saker då? Jo, exempelvis att korrigera, trycka ned, vara hård eller dylikt mot hunden. Här tycker jag att det är av yttersta vikt att man vågar säga till när man inte vill göra någonting mot/med sin hund. För vem ska leva med hunden sen? Är det kursansvarige? Nej, utan jag! Mitt hundägarskap kommer alltid, alltid och alltid gå ut i positiv anda. Positiv förstärkning kort sagt. Jag har svårt att se mig själv vara en hård hundägare som är onödigt hård mot min hund, men säkert kommer det ske situationer där jag kommer tycka det är befogat (som jag inte ens vet själv vilka situationer det kan tänkas vara). Jag har oerhört svårt för att ta allas ord, åsikter och kommentarer seriöst, ge mig konkret fakta, logisk anledning till det, då kanske jag gör det.
Men vem säger att jag då tänker rätt? Nutida etologer! Per Jensen, en ypperlig etolog som kommer med forskning, studier och artiklar. Alltså just precis fakta som har tagits fram. Nog kan man säga "på min hund funkar detta" och kanske gör det det, men måste jag göra så? Ofta kan man säga "detta funkar" och visst kan det funka att nypa i hundens öra tills den går fot på rätt sätt för att sedan släppa, men finns det inte då ännu bättre sätt att göra detta på? Min absoluta åsikt är att skapa obehag tills hunden gör rätt är helt och hållet åt skogen, för mig! Jag skulle inte kunna arbeta på det sättet. Jag vill skapa glädje, samarbete, träningsvillig hund som vågar, som vill och som kommer göra allt jag ber om för berömmet, inte av rädsla för smärtan. Därför, åh därför, har jag svårt för att lyssna på kurser där sådana tips ges och så är man för rädd för att stå för sin åsikt. Våga stå för vad du vill! Ingen kan bestämma vad du måste göra med din hund, förutom du själv!
Efter all denna läsning inom nutida etologin som helt enkelt förkastar många gamla saker (som jag såklart själv läst förut och trodde på) så har jag fått en helt ny bild av detta. En helt ny vision, en helt fantastiskt rolig vision av hundtränar/ägarskap. Hur mycket roligare är det inte att gå ut och träna med sin hund och ha kul ihop, bygga kontakt, samarbeta och lära av varandra! I slutändan är detta det sanna som jag tvivlar på att någon kan säga emot: hur du än tränar din hund, gör den fel är det för att man som tränare varit otydlig. (Hehe, slyngelåldern är sitt eget kapitel dock!)
För att inte detta inlägg ska bli ett pekpinneinlägg där "jag vet bäst" (ha, vilket skämt!) så ska jag ta upp mina stora svagheter som jag övar och måste fortsätta öva på:
- Mitt humör - Jag påverkas av mina mänskliga känslor oerhört mycket, alldeles för mycket för att ens fortsätta träna hund vid dessa tillfällen. Går det dåligt så går det ännu sämre sen, varför? För jag osar av irritation, nedstämdhet och en panik efter att få till det rätt. Helt fel, Asia. Gör om en annan dag!
- Otydlig - Otydlig är bara förnamnet. Otydlig och ivrig och hela baletten! Jag har alltid ett mål med min träning, men just i nya saker är det himla svårt för mig att inte förivra mig. Ta nya kommandon exempelvis, om det är något nytt trick jag vill lära hunden som låt oss säga tar åtta steg att utföra det i. Steg ett, två och tre följer jag och det går som det ska. Sedan! Sedan förivrar jag mig och hoppar från steg tre till steg sex. Hur tror ni det går? Inte alls! Hunden fattar ju inte ett smack och här är en typisk situation när jag blir ivrig och på så sätt alldeles för otydlig.
- Förmänskligar hunden - Ja, hund är oerhört stort i mitt liv. En viktig och kraftfull del i mig. Men, jag är orättvis och sätter mänskliga känslor på hunden. Som hunden inte ens har, utan det är jag som har dessa känslor. I och med detta kan situationer som jag bör ha kontroll över, låt oss säga en ny situation som kommer uppstå är att jag och B åker tåg hem, hennes första tågtur. I denna situation måste jag i allra högsta grad se till att inte förmänskliga mitt "ojoj är det läskigt, men kom här så nuttenuttar vi med dig och allt blir bra, du behöver inte känna dittan och dattan." Istället för att inse att ja, det är nytt och kanske obehagligt. Men som med mycket nytt och obehagligt så kan man gå igenom det på ett bra sätt utan större problem, speciellt om jag som håller kopplet visar att det inte är någonting att bry sig om. För om jag förstorar hennes obehag (till alla känslor jag kan känna) kommer ju tågturer vara ett helvete sen. En anekdot till detta är att studier har visat att nya läskiga saker för hundar förvärras om matte/husse tydligt tar avstånd till det gentemot att gå fram och peta på det läskiga som om det inte är något läskigt. Detta utan att hunden ens har reagerat på det läskiga, inte förrän matte/husse gjorde det! Tål att tänkas på!
- Mitt kroppsspråk - Kan man lura sin hund? Nja, det tror inte jag. Min kropp talar sitt egna tydliga språk. Så många gånger jag har fått höra att jag är såååå tydlig i min kropp (av människor, d.v.s.) angående vad jag egentligen tycker trots att jag verbalt säger någonting annat. Varför skulle inte en hund, som mestadels går på vårt kroppspråk, förstå när jag inte är i mitt esse trots alla höga toner jag gör. Återigen, inte träna när jag är ur balans!
- Samarbeta - Ja, visst vill vi få hunden att göra det vi vill. Men är det desto mindre anledning till att inte samarbeta och ha kul ihop? Jag är bra på att samarbeta, med hundar alltså. Desto sämre med människor. Men ibland faller jag minsann ned i gropen i att kontrollera och styra min hund, mem varför? Var finns samarbetet? Jo, den ska göra det vi vill men den ska väl också få någon vinning utav det. Därav, samarbetet!
Ok, sista nu fastän jag har tusen andra saker. - Våga! - Våga allt! Våga tävla för att förlora, skämmas och veta vad man ska träna på. Våga säga vad du tycker! Våga göra det jag anser är bäst för min hund, min hund som ska vara glad, samarbetsvillig, ha tillit till mig och älska mig. Jag är... åh, ja allt jag är. Men en av dom sakerna jag är kallas feg! Jag är typiskt den som gör det som kursledaren säger för att jag inte vågar stå upp för det. Men nej! Nu vägrar jag. Detta är på någon annans bekostnad, inte min. Så ja, våga Asia. Våga göra allt du tror är bäst för dig och din hund. Vi ska leva ihop, vi ska utvecklas ihop, vi ska vara det bästa vi kan vara för varandra. (Förmänskliga, much? hehe!)
Åh, detta ämne alltså. Finns det ens något intressantare än etologi och hundar? Nej, jag tror bannemig inte det. Man lär så länge man lever och åh som jag har lärt det senaste året av att läsa, forska, reflektera och testa. Det som jag är allra, allra, gladast över i allt detta. Det är helt och hållet att jag inte skaffar hund förrän nu. Trots allt suktande och allt tjatande och all gråt över att inte ha hund och vara ensam, så är jag så oerhört glad att det blir nu. Nu när denna tidens etologi finns, denna tidens positiva anda i träning finns, det som passar mig och det som är så ack så logiskt. All denna kunskap som går att implementera i roliga, positiva och schyssta metoder. För innan allt detta visstes, då var det gamla skolan och den var ju rätt då. (Kom ihåg, en gång var jorden platt). Jag hade grämt mig, och grämt mig om igen, om jag hade kört nyp i örat, alfarullningar, trycka ned nos i bajs eller på annat sätt tuktat hunden (fysiskt eller mentalt) så som det gjordes förr. Nu, nu har jag en klar bild av mig själv, mitt tränarskap och mitt ägarskap. Jag vill allt med min hund; på rätt sätt!
Nu.. Ja nu borde jag plugga på jägarexamen. Det måste göras, seså, plugga nu!
Tack och hej, chickens!
Nu.. Ja nu borde jag plugga på jägarexamen. Det måste göras, seså, plugga nu!
Tack och hej, chickens!
1 kommentarer
Pauline
24 Jul 2015 12:10
Riktigt bra skrivet! =) Inspirerande!
Kommentera