Jag har så svårt att sätta känslor i ord, men ändå egentligen inte alls. Förut kunde jag förklara dom rätt bra, men det var dåliga känslor, jobbiga känslor och ångestframkallande känslor. Nu känner jag lycka, kärlek och bra känslor. Vilket på något sätt gör det svårare att få ner, varför? Kanske är jag rädd att det ska bli för mycket fint när man skriver bra saker, för överdrivet eller liknande. Kanske är sådant så himla svårt att förklara för det sätter sig precis innanför, innanför kroppen och innanför skinnet. Det bubblar sådär under ytan och fladdrar runt i hela mig, ilar ner i magen för ett litet pirr och så blir jag sådär lagom hispig.
Det är min blogg och jag vet att jag får skriva vad jag vill och jag vet inte vad jag är "rädd" för.. Jag vill inte vara en sådan som bara skriver ut hur lyckliga dom är och hur bra dom har det, för ni ska då veta att jag har dom sämsta och värsta dagarna man kan ha och allting känns hjälplöst och hopplöst (som en groda utan ben..) Så jag skriver nog mer sällan om dessa båda sidor längre, fastän jag verkligen vill ta upp när jag känner något bra. Min gamla blogg var fylld, alltså proppad, med sorgsna, ledsna och ångestfyllda inlägg över hur dåligt jag mår. Nu vill jag fokusera på att lägga ut hur bra jag mår, just när jag känner sådan glädje och lycka just då vid det tillfället, och fokusera på att skriva ned när jag gör något bra (betyg, presentationer, gym, mat, förhållande o.s.v.) för att påminnas om hur jäkla bra det kan vara när jag har mina dåliga dagar. Så himla mycket bättre tillvägagångssätt!
Dessutom är jag en sådan känslig person som känner allting x1000 och all stress och nervositet blir nästan överväldigande, fastän det allt som oftast alltid går bra. Och vad händer om det inte gör det? Då rättar man till det till nästa gång. Simple as that, så att säga. Hur som helst, eftersom jag är så känslig väljer jag att inte skriva sååå mycket dåligt här (om det inte är ett måste!) för att slippa gå in här och läsa under en dålig dag och fyllas av dåliga saker. Jag vill ju fyllas av bra saker!
Nu när jag ändå är inne på bra saker så kan jag återigen gå till min lille A. För hur hispig och jävlig jag än är behåller han det där lugnet som gör att jag, efter ett tag, kan lugna ner mig också. Det finns ingen jag älskar mer än honom och hur han är som person och hur han är mot mig. Jag älskar att vi har en väldigt, realtivt, fast regel vad gäller svordomar och hur man talar till varandra, men även det faktum att vi kan skoja och svära bara för sakens skull.
Om jag inte förstått tidigare hur viktigt kommunikation är i ett förhållande så förstår jag det extremt mycket nu. På denna rätt så korta tid ihop så har jag utvecklats så extremt mycket så jag inte kan förklara för er. (Där har vi det där med ord på känslor igen.) Det finns inget jag inte skulle berätta för min A, inget jag inte skulle visa och inget jag skulle dölja. Det är fantastiskt hur någon kan påverka så mycket.. Jag har varit instängd och fast besluten att ha den hårdaste, högsta och tjockaste muren kring mig någonsin byggd, och nu står jag där innanför den med en speciell dörr in bara gjord för honom.
Det är sådant där som kan låta så fjantigt och kanske överdrivet. Men så känner jag ju, eller hur? Jag jämför mig med förr och nu och jag har växt mer med honom på ett halvår än jag har själv på över ett år. Jag är såklart samma jobbiga Asia, men jag kan prata mer, berätta mer och förklara mer; jag springer inte iväg direkt. Det är några få saker som har gjort mig fast besluten att jag vill fortsätta mitt liv med denna person, utvecklas och leva ihop. I många många år till, i många städer och många resor till. Det finns ingen tvekan om saken att det är honom jag har väntat på, för ibland så bara vet man. Punkt. Slut.
Det är min blogg och jag vet att jag får skriva vad jag vill och jag vet inte vad jag är "rädd" för.. Jag vill inte vara en sådan som bara skriver ut hur lyckliga dom är och hur bra dom har det, för ni ska då veta att jag har dom sämsta och värsta dagarna man kan ha och allting känns hjälplöst och hopplöst (som en groda utan ben..) Så jag skriver nog mer sällan om dessa båda sidor längre, fastän jag verkligen vill ta upp när jag känner något bra. Min gamla blogg var fylld, alltså proppad, med sorgsna, ledsna och ångestfyllda inlägg över hur dåligt jag mår. Nu vill jag fokusera på att lägga ut hur bra jag mår, just när jag känner sådan glädje och lycka just då vid det tillfället, och fokusera på att skriva ned när jag gör något bra (betyg, presentationer, gym, mat, förhållande o.s.v.) för att påminnas om hur jäkla bra det kan vara när jag har mina dåliga dagar. Så himla mycket bättre tillvägagångssätt!
Dessutom är jag en sådan känslig person som känner allting x1000 och all stress och nervositet blir nästan överväldigande, fastän det allt som oftast alltid går bra. Och vad händer om det inte gör det? Då rättar man till det till nästa gång. Simple as that, så att säga. Hur som helst, eftersom jag är så känslig väljer jag att inte skriva sååå mycket dåligt här (om det inte är ett måste!) för att slippa gå in här och läsa under en dålig dag och fyllas av dåliga saker. Jag vill ju fyllas av bra saker!
Nu när jag ändå är inne på bra saker så kan jag återigen gå till min lille A. För hur hispig och jävlig jag än är behåller han det där lugnet som gör att jag, efter ett tag, kan lugna ner mig också. Det finns ingen jag älskar mer än honom och hur han är som person och hur han är mot mig. Jag älskar att vi har en väldigt, realtivt, fast regel vad gäller svordomar och hur man talar till varandra, men även det faktum att vi kan skoja och svära bara för sakens skull.
Om jag inte förstått tidigare hur viktigt kommunikation är i ett förhållande så förstår jag det extremt mycket nu. På denna rätt så korta tid ihop så har jag utvecklats så extremt mycket så jag inte kan förklara för er. (Där har vi det där med ord på känslor igen.) Det finns inget jag inte skulle berätta för min A, inget jag inte skulle visa och inget jag skulle dölja. Det är fantastiskt hur någon kan påverka så mycket.. Jag har varit instängd och fast besluten att ha den hårdaste, högsta och tjockaste muren kring mig någonsin byggd, och nu står jag där innanför den med en speciell dörr in bara gjord för honom.
Det är sådant där som kan låta så fjantigt och kanske överdrivet. Men så känner jag ju, eller hur? Jag jämför mig med förr och nu och jag har växt mer med honom på ett halvår än jag har själv på över ett år. Jag är såklart samma jobbiga Asia, men jag kan prata mer, berätta mer och förklara mer; jag springer inte iväg direkt. Det är några få saker som har gjort mig fast besluten att jag vill fortsätta mitt liv med denna person, utvecklas och leva ihop. I många många år till, i många städer och många resor till. Det finns ingen tvekan om saken att det är honom jag har väntat på, för ibland så bara vet man. Punkt. Slut.
Kommentera