Så himla typiskt... Så fort jag satt min fot i Enköping återgår jag till en extrem deppmode och det känns helt och hållet skit. Självfallet har det sina goda stunder när jag har lite umgänge och så, men till och med umgänget är så svårt att reda ut. Alla gamla goda vänner så man nu ser med andra ögon och skall försöka agera därefter, det är som gjort för att misslyckas. Jag vill mest bara härifrån och inte ens det umgänget man lyckas pricka in kan väga upp för det dåliga. Det är ångestframkallande att gå ut på stan på dagen, ännu värre på kvällar. Alla hårda principer jag har falleras och jag förstår inte riktigt hur det egentligen sker, och det gör saken ännu värre.
Idag är en sådan där typiskt jobbig söndag när man är ensammast i världen och det värker i kroppen över alla känslor som är där inne. Jag har sovit mest hela dagen, gråtit och sovit. Det är som att jag tappar allting när jag är här, allting som jag har på gång i mitt liv, människor (han den där fantastiska), skolan, projekt och dylikt. Det försvinner. Det är som att vara i en dimma när jag kommer till denna stad. Jag blir liten igen, liten och osäker i min tvåvåningssäng med kalleKanin.
Dimman blir så tjock runt mig, kan man säga. Alla dagar och nätter jag spenderat i detta rum och denna säng med en stor klump i magen tar ut sin rätt och återkommer igen. Jag kommer på mig själv med att återigen undra; Vad är det jag gör? Vad är det jag vill? Vem är jag? Hur mår jag?! Jag bokstavligen talat glömmer allting annat och faller i gamla mönster igen. Gamla osäkra oförståeliga jag. Och principerna ja.. så suddiga. Jag glömmer logiken i dom ända fram till det yttras rakt ut och jag inser, aaah, det fanns ju en logik! Och så gråter jag för att jag är så förlorad och inte ens kan veta hur jag egentligen tänkte.. eller tänker. Eller menar. Eller någonting.
Det enda jag vet är att jag inte vill vara här och att detta ställe inte är för mig. Må det ha fina parker, må det ha många rondeller och må det ha många fina utserveringar. Men det enda som frambringas här är stress med en radar med maximal styrka på och beredskapen att alltid väja åt något håll för att slippa träffa på någon oönskad. Som om man kan råför det. Samvetet spelar mig ett spratt och allting jag gör petar på mig som om jag har gjort någonting fel när jag åkte till affären. Mitt samvete är skruvat. Åt fel håll, för hårt.
Jag kan inte förstå att jag väljer att låta så många saker påverka mig ända in, fast jag egentligen har så lätt för att inte bry mig om jag väljer att göra det. Och ändå.. ändå så blir det såhär. Jag är arg på mig själv och hur jag var när jag var yngre, arg för att det kommer och bits nu. NU?! Egentligen kan jag bara säga fuck it och sitta hemma, träna, jobba (whatevs..) och räkna ned dagarna tills jag får lämna detta ställe med ett helt rent samvete. För jag åkte ju inte till affären och slipper en inre röst som tjafsar. Helt enkelt.
Idag är en sådan där typiskt jobbig söndag när man är ensammast i världen och det värker i kroppen över alla känslor som är där inne. Jag har sovit mest hela dagen, gråtit och sovit. Det är som att jag tappar allting när jag är här, allting som jag har på gång i mitt liv, människor (han den där fantastiska), skolan, projekt och dylikt. Det försvinner. Det är som att vara i en dimma när jag kommer till denna stad. Jag blir liten igen, liten och osäker i min tvåvåningssäng med kalleKanin.
Dimman blir så tjock runt mig, kan man säga. Alla dagar och nätter jag spenderat i detta rum och denna säng med en stor klump i magen tar ut sin rätt och återkommer igen. Jag kommer på mig själv med att återigen undra; Vad är det jag gör? Vad är det jag vill? Vem är jag? Hur mår jag?! Jag bokstavligen talat glömmer allting annat och faller i gamla mönster igen. Gamla osäkra oförståeliga jag. Och principerna ja.. så suddiga. Jag glömmer logiken i dom ända fram till det yttras rakt ut och jag inser, aaah, det fanns ju en logik! Och så gråter jag för att jag är så förlorad och inte ens kan veta hur jag egentligen tänkte.. eller tänker. Eller menar. Eller någonting.
Det enda jag vet är att jag inte vill vara här och att detta ställe inte är för mig. Må det ha fina parker, må det ha många rondeller och må det ha många fina utserveringar. Men det enda som frambringas här är stress med en radar med maximal styrka på och beredskapen att alltid väja åt något håll för att slippa träffa på någon oönskad. Som om man kan råför det. Samvetet spelar mig ett spratt och allting jag gör petar på mig som om jag har gjort någonting fel när jag åkte till affären. Mitt samvete är skruvat. Åt fel håll, för hårt.
Jag kan inte förstå att jag väljer att låta så många saker påverka mig ända in, fast jag egentligen har så lätt för att inte bry mig om jag väljer att göra det. Och ändå.. ändå så blir det såhär. Jag är arg på mig själv och hur jag var när jag var yngre, arg för att det kommer och bits nu. NU?! Egentligen kan jag bara säga fuck it och sitta hemma, träna, jobba (whatevs..) och räkna ned dagarna tills jag får lämna detta ställe med ett helt rent samvete. För jag åkte ju inte till affären och slipper en inre röst som tjafsar. Helt enkelt.
Kommentera