På med radion, mer specifikt; relax radion. Den radion som jag hade på jämt i Borlänge och som vi lyssnade på i mörkret på rummet. Det är så tokigt, men du har ändrat mig så mycket.. Och jag kommer ihåg, för bara nio ynka månader sedan, hur varenda bit av mig sakta men säkert började falla för dig. Jag var livrädd, alltså så jävlans rädd så du har ingen aning. Varenda fina blick, komplimang och beröring skrämde mig ända in så jag pressade ut det för att inte släppa in dig. Jag provocerade, pressade ut och satte upp regler. Enbart för att jag ville skydda mig och mitt hjärta.
Jag vet inte ens när jag lät dig krypa in. Eller om du, du med din fantastiska godhet, strategiskt smusslade in dig hos mig för att stanna. Det kanske var att du med en sådan uppriktighet kunde berätta om dina känslor för mig, och jag insåg vilken förbaskad tur jag har som funnit denna man att vara min alldeles egen. Eller så kanske det var att du förstod mig, min rädsla och behovet av att skydda mig själv; accepterade den och lät det gå i min takt tills jag ville prata.
Jag vet inte vad det var, Alexander. Men det jag vet är att jag aldrig någonsin mött någon som du. Aldrig sett sådan godhet, sådan rättvisa, sådan pondus och ledarskap men även sådan ödmjukhet som man sällan ser hos en människa längre. Alla har vi våra brister och ingen är någonsin perfekt (vad skulle man annars sträva mot?), och jag vet att även du har dina brister men i brist på bra svenska ord; i love all your perfect imperfections.
Men du ska veta, min stora kärlek, att alla fantasier jag haft om min framtida prins.. Dom kan slänga sig i väggen! Ingen fantasi jag någonsin haft har kunnat nå upp till dig, för du är min framtida kung. Jag har inte någon mur som skyddar mitt hjärta, för jag vet att du skyddar det så fantastiskt åt mig. Jag ger dig allt, mitt hjärta, själ och sårbarhet. Det allra läskigaste och mest sköra, det är ditt att vårda. Och det finns ingen annan jag någonsin hade kunna tänka mig att ge det till.
Nej, jag vet inte hur du gjorde.. Men jag älskar dig för att du gjorde det. Jag älskar dig för att du var kvar. Jag älskar dig för att du får mig att skratta som ingen annan. Jag älskar dig för att du lyssnar, pratar och finns. Jag älskar dig mer än du någonsin kommer att förstå, för att du är så fantastiskt jäklarns bra; precis så som du är.
Hur du tog dig in? Ingen aning. Men jag hoppas att du har kommit för att stanna.
Jag vet inte ens när jag lät dig krypa in. Eller om du, du med din fantastiska godhet, strategiskt smusslade in dig hos mig för att stanna. Det kanske var att du med en sådan uppriktighet kunde berätta om dina känslor för mig, och jag insåg vilken förbaskad tur jag har som funnit denna man att vara min alldeles egen. Eller så kanske det var att du förstod mig, min rädsla och behovet av att skydda mig själv; accepterade den och lät det gå i min takt tills jag ville prata.
Jag vet inte vad det var, Alexander. Men det jag vet är att jag aldrig någonsin mött någon som du. Aldrig sett sådan godhet, sådan rättvisa, sådan pondus och ledarskap men även sådan ödmjukhet som man sällan ser hos en människa längre. Alla har vi våra brister och ingen är någonsin perfekt (vad skulle man annars sträva mot?), och jag vet att även du har dina brister men i brist på bra svenska ord; i love all your perfect imperfections.
Men du ska veta, min stora kärlek, att alla fantasier jag haft om min framtida prins.. Dom kan slänga sig i väggen! Ingen fantasi jag någonsin haft har kunnat nå upp till dig, för du är min framtida kung. Jag har inte någon mur som skyddar mitt hjärta, för jag vet att du skyddar det så fantastiskt åt mig. Jag ger dig allt, mitt hjärta, själ och sårbarhet. Det allra läskigaste och mest sköra, det är ditt att vårda. Och det finns ingen annan jag någonsin hade kunna tänka mig att ge det till.
Nej, jag vet inte hur du gjorde.. Men jag älskar dig för att du gjorde det. Jag älskar dig för att du var kvar. Jag älskar dig för att du får mig att skratta som ingen annan. Jag älskar dig för att du lyssnar, pratar och finns. Jag älskar dig mer än du någonsin kommer att förstå, för att du är så fantastiskt jäklarns bra; precis så som du är.
Hur du tog dig in? Ingen aning. Men jag hoppas att du har kommit för att stanna.
Kommentera