Vad är kärlek? Denna eviga och ständiga fråga, hur definerar man kärlek? Enligt nationalencyklopedin så sägs det som en varm och intensiv känsla av ömhet, omtänksamhet och känslomässig närhet. Men detta en beskrivning utifrån andras åsikter. Men det kan väl tyckas stämma, eller? Vad är det annars? Rent vetenskapligt handlar det om kemiska substanser och hormonutsöndring, hjärnan och CNS. Feromoner, endorfiner och dylikt. Alltså handlar det om produktion utav dessa hormoner när vi tycker att någon är attraktiv (bl.a. med hjälp av luktsinnet e.g. feromoner). Så egentligen är det inte mer än fysiologiska förklaringar. Så simpelt är det ju.
Men hur lätt är det att tänka i sådana banor? Vid svåra situationer bör det gynna en människa att veta om dessa fysiologiska förklaringar så att man lättare kan ta sig ur sorg och deppighet. Men så lätt är det ju inte alla gånger, heller.. Rent personligt tänker jag mig kärlek så är det inte den vetenskapliga förklaringen som dyker upp. Och fastän jag skulle kunna förklara vad det är, för mig, så är det en otroligt svår grej att definera.. Rent konkreta exempel liksom, vad är det?
Är det att min A vet när jag ska ha té eller kaffe? Eller kanske när han vet hur jag vill väga upp min mat. Är det att han vet precis hur han ska få mig att skratta som om jag vore 5 år? Eller kanske att han känner av hur jag mår och säger dom perfekta sakerna därefter. Är det att jag kan skapa en bild av oss på våran bröllopsdag, jag i klänning och han i kostym? Är detta kärlek? Eller är det känslorna som räknas? Är det glädjen, tilliten och den alldeles sanna meningen jag älskar dig som utgör det? Är det pirret som uppstår i magen när dörren låses upp och han kliver innanför dörren? Eller den fantastiska känslan av helhet när man efter en lång period får sova ihop igen. Som den eviga klychan; två pusselbitar som passar ihop med bara varandra. Är det att jag vet att han är min bättre halva, min stjärna som jag ser upp till och imponeras över?
Det är svårt.. Svårt att definera denna grej. Någon tycker att det är pirret, fluffet och alla fjärilsvingar i magen. Någon, jag, tycker det är tvärtom. Det är när det lugnat sig, när vingarna flaxar till bara ibland, men med detta lugn uppstår en stabilitet, en (som sagt) helhet, ett vi, ett oss! Den stora insikten att man älskar varandra till månen och tillbaka fastän pirret stillat sig. Den djupa, djupa, känslan som är ända längst in, ända in till hjärtat och dyker upp när man är nära, får en kram, en klapp och en kyss.
Jag listar nog aldrig ut vad det är egentligen.
Men om jag skulle säga det med ett ord så skulle det bara vara ett namn; Alexander.
Men hur lätt är det att tänka i sådana banor? Vid svåra situationer bör det gynna en människa att veta om dessa fysiologiska förklaringar så att man lättare kan ta sig ur sorg och deppighet. Men så lätt är det ju inte alla gånger, heller.. Rent personligt tänker jag mig kärlek så är det inte den vetenskapliga förklaringen som dyker upp. Och fastän jag skulle kunna förklara vad det är, för mig, så är det en otroligt svår grej att definera.. Rent konkreta exempel liksom, vad är det?
Är det att min A vet när jag ska ha té eller kaffe? Eller kanske när han vet hur jag vill väga upp min mat. Är det att han vet precis hur han ska få mig att skratta som om jag vore 5 år? Eller kanske att han känner av hur jag mår och säger dom perfekta sakerna därefter. Är det att jag kan skapa en bild av oss på våran bröllopsdag, jag i klänning och han i kostym? Är detta kärlek? Eller är det känslorna som räknas? Är det glädjen, tilliten och den alldeles sanna meningen jag älskar dig som utgör det? Är det pirret som uppstår i magen när dörren låses upp och han kliver innanför dörren? Eller den fantastiska känslan av helhet när man efter en lång period får sova ihop igen. Som den eviga klychan; två pusselbitar som passar ihop med bara varandra. Är det att jag vet att han är min bättre halva, min stjärna som jag ser upp till och imponeras över?
Det är svårt.. Svårt att definera denna grej. Någon tycker att det är pirret, fluffet och alla fjärilsvingar i magen. Någon, jag, tycker det är tvärtom. Det är när det lugnat sig, när vingarna flaxar till bara ibland, men med detta lugn uppstår en stabilitet, en (som sagt) helhet, ett vi, ett oss! Den stora insikten att man älskar varandra till månen och tillbaka fastän pirret stillat sig. Den djupa, djupa, känslan som är ända längst in, ända in till hjärtat och dyker upp när man är nära, får en kram, en klapp och en kyss.
Jag listar nog aldrig ut vad det är egentligen.
Men om jag skulle säga det med ett ord så skulle det bara vara ett namn; Alexander.
Kommentera