Idag är det härliga 200 dagar med den lilla pojken jag har tur att få kalla min karl, man (pojke!), pojkvän och har jag ytterligare tur så kanske även min framtid! Men vad är ynka 200 dagar, egentligen? Vill du veta svaret? Jo! Dom där ynka 200 dagarna är mina lyckligaste dagar hittills! Därför vill jag ha flera hundratals och tusentals dagar till, ihop med just den lille pojken.
Det är intressant, egentligen, hur saker och ting kan ändras. Kanske inte intressant för andra, kan jag ju tänka. Men för mig! Jag kan inte säga att jag är en bubblande kolsyrad läsk som blivit omskakad alldeles för många gånger, och inte egentligen heller att jag ser stjärnor eller går på rosa moln hela tiden. Många gånger är jag en liten sur citron som kan känna irritation över småsaker (standard sägs det, men vad vet jag...) lite alltför ofta. Men å andra sidan, jag blir knäpp av att vara en kolsyrad läsk, och att ha flimrande stjärnor framför sig är nog inte hälsosamt.. För att inte tala om att gå på rosa moln som känns rätt osäkert.. Alla vill vi ha en fast mark.
Det finns inget värre än att förlora just den fasta stabiliteten och känna sig övergiven, sviken och icke behövd.. Att famla på en ojämn mark utan något stabilt att luta sig mot. Det är därför det är så lätt att alltid säga nej och aldrig säga ja till känslor. Risken att uppleva tomheten är för stor, alldeles för stor för att jag skulle vilja ta den igen. Det handlade aldrig om att våga, jag ville bara aldrig. Det var helt enkelt aldrig värt det, på något sätt, hur jag än vände och vred på det! Men, vad hände sen? Så kommer någon som det kändes bättre att säga ja till, någon som var värd att ta risken med och någon som jag ville våga med.
Och denna fasta mark det är vad min pojke, den där lilla unga men ack så intelligenta lilla pojke, ger mig. Det är så självklart, kan jag tycka nu, att leva mitt liv med honom. Det är helt enkelt därför jag har undvikit kärlek och känslor, för jag hade inte träffat den där för just mig. Den där som jag vet att jag vill dela allt med! Inte kolsyrad läsk, inte flimmer och ojämn mark. Men den där stabiliteten och tryggheten, den vackra, fina och logiska känslan av att vara med någon och leva sitt liv med denne. Men ibland också få den kolsyrade känslan och ha dom rosa molnen runt mig. Precis när det behövs som bäst!
Ja, jag sa ju att det är intressant. Egentligen.. Men det förstår kanske inte ni.. Riktigt ännu.
Men kanske sen!
Det är intressant, egentligen, hur saker och ting kan ändras. Kanske inte intressant för andra, kan jag ju tänka. Men för mig! Jag kan inte säga att jag är en bubblande kolsyrad läsk som blivit omskakad alldeles för många gånger, och inte egentligen heller att jag ser stjärnor eller går på rosa moln hela tiden. Många gånger är jag en liten sur citron som kan känna irritation över småsaker (standard sägs det, men vad vet jag...) lite alltför ofta. Men å andra sidan, jag blir knäpp av att vara en kolsyrad läsk, och att ha flimrande stjärnor framför sig är nog inte hälsosamt.. För att inte tala om att gå på rosa moln som känns rätt osäkert.. Alla vill vi ha en fast mark.
Det finns inget värre än att förlora just den fasta stabiliteten och känna sig övergiven, sviken och icke behövd.. Att famla på en ojämn mark utan något stabilt att luta sig mot. Det är därför det är så lätt att alltid säga nej och aldrig säga ja till känslor. Risken att uppleva tomheten är för stor, alldeles för stor för att jag skulle vilja ta den igen. Det handlade aldrig om att våga, jag ville bara aldrig. Det var helt enkelt aldrig värt det, på något sätt, hur jag än vände och vred på det! Men, vad hände sen? Så kommer någon som det kändes bättre att säga ja till, någon som var värd att ta risken med och någon som jag ville våga med.
Och denna fasta mark det är vad min pojke, den där lilla unga men ack så intelligenta lilla pojke, ger mig. Det är så självklart, kan jag tycka nu, att leva mitt liv med honom. Det är helt enkelt därför jag har undvikit kärlek och känslor, för jag hade inte träffat den där för just mig. Den där som jag vet att jag vill dela allt med! Inte kolsyrad läsk, inte flimmer och ojämn mark. Men den där stabiliteten och tryggheten, den vackra, fina och logiska känslan av att vara med någon och leva sitt liv med denne. Men ibland också få den kolsyrade känslan och ha dom rosa molnen runt mig. Precis när det behövs som bäst!
Ja, jag sa ju att det är intressant. Egentligen.. Men det förstår kanske inte ni.. Riktigt ännu.
Men kanske sen!
Kommentera