Jag märker att jag håller tillbaka i min blogg.. Varför vet jag inte men jag märker att det är så! Kanske för att jag är lite osäker då jag har gett ut den till såpass många, men vem fasiken bryr sig? Jag har alltid flytt till skrivandet när jag har varit på en emotional roller.... ride! (heh, see what I did there, R?) Det har blivit mer klart och lättande när det har skrivits ut, och mer förståeligt för mig själv men också att det flyter på utan att man riktigt tänker. Nu är det dock för mycket tänkande; Vem läser? jag som så ofta är glad, vad tänker dom nu? Verkar det som att jag gnäller? Folk har ju det värre.. Men sen vet vi ju alla att man får ha en dålig dag, tid och även en hel dålig period.
Senaste tiden har varit sådär halvknacklig, visserligen något bättre nu än det var för bara två veckor sedan. Jag vet inte riktigt vad som gör att jag blir sådär nedstämd och mår dåligt, jag "bara" blir det. Hela tiden är det en stress som ligger över mig att prestera och lyckas bra i skolan, samtidigt som jag alltid ifrågasätter min egen intelligens och förmåga att lära, veta, förstå och kunna. Glider jag, ens en liten millimeter, ifrån den tänkta banan vad gäller skola och planering så känns det som att en hel hög med kontroll tappas och jag vet inte riktigt vad som sker men jag blir alldeles otroligt stressad och ledsen.
Det må låta väldigt och oerhört fjantigt att bli så över skolresultat, för som alla alltid säger "det finns fler chanser". Det stämmer ju det, men å andra sidan är skolan för mig det jag lägger ned mest tid på, har mest kontroll över och faktiskt det enda jag gör. Alltså är det, för mig, något som fokuseras på väldigt mycket och på grund av det så reagerar jag väldigt starkt när det inte alltid toppas. Det handlar inte heller enbart om skolan eller att jag går bananas över den, men mer hur fokusen fördelas. Väldigt lite fokus och uppbyggning är på mig och min självkänsla, men istället väldigt mycket på prestation. Så jag har en förståelse i var det, antagligen, går lite snett. Jag kan inte mata en bräcklig självkänsla med prestationer men aldrig bli mätt.
Sen den där lilla men ack så jobbiga faktorn med det sociala livet, fritiden och var jag mer kunde lägga tid på. Ja, vad gör jag egentligen? Jag har min fantastiska A som ger mig en helt annan lycka och glädje i vardagen utan att bli skolrelaterat. Men även han har ju ett socialt liv utanför skolan som han lägger ned tid på. Jag har R, och utan R som min vän hade jag nog blivit tokig för alldeles länge sedan! Det är en guldkant i tillvaron att kila iväg för lite mat med honom, matfantaster som vi är, eller kika film ihop, göra mat, grilla korv och vara i skogen (hähähä). Jag har oerhörd tur som har en sådan vän som honom, som orkar prata med mig vareviga dag och se mitt dryga flin, vareviga jäkla dag! Men trots dessa två, fantastiska pojkar, i mitt liv så lyckas jag inte helt och hållet byta fokus. Visst gör man det många gånger, men lika många gånger är det skola som upptar ämnet; hur gör man detta? kan man göra såhär? blir denna tanke bra? tror du de menar uppgiften på detta sätt? Alltid dessa frågor, alltid frågor för att göra rätt.
Det är alltså inte lätt att bara släppa en så stor påfrestning och fokusering i livet. Ett annat stort intresse i mitt liv är ju djur, mer specifikt hundar. Vi har haft två jaktlabradorer här på besök en helg, och som jag blev kär! Absoluta drömhundar är dom! Fram till idag hade vi en av dom här på besök i veckan och detta trodde jag aldrig någonsin att jag skulle säga men det känns som den där Javakärleken. Den där fantastiska kärleken som utstrålar energi, lycka och ro i kroppen. Inte många tankar spenderades på att oroa sig över skolan, jo självfallet ibland men det var så himla mycket som hände med henne här så fokus lades på det. Jag vet alltså att hund ger mig en helt annan sorts tanke än om jag ska försöka leta vänner bland människor, det går liksom inte lika bra.. Så när hon nu blev hämtad känns det som en stor ensamhet sköljer över mig och jag tänker; åh gud nu måste du sätta dig och plugga ordentligt så du fattar! Och.. det ska jag ju göra för jag har verkligen inte gjort det senaste veckan. Men jag känner hur krypet i kroppen är tillbaka och tyngden finns där igen.
Så himla typiskt va, lägga allt på en hund. Så jäkla snäll är jag, alltså. Jag får "helt enkelt" öva på detta. Jag vet att jag vill nå högsta betyg och prestera bra, men nu ska jag verkligen tvinga mig att acceptera även ett G. Tvinga mig att ta det lugnt ibland, tvinga mig att se andra saker och tvinga mig att tvinga mig. Helt enkelt. Fy.. om det ändå vore så jävlans enkelt att säga åt sig själv att skärpa till sig, säga åt sin självkänsla att växa till sig lite, säga till sin oro och stress att halveras och sluta vara så förjäkla känsliga.. om man ändå kunde.
Senaste tiden har varit sådär halvknacklig, visserligen något bättre nu än det var för bara två veckor sedan. Jag vet inte riktigt vad som gör att jag blir sådär nedstämd och mår dåligt, jag "bara" blir det. Hela tiden är det en stress som ligger över mig att prestera och lyckas bra i skolan, samtidigt som jag alltid ifrågasätter min egen intelligens och förmåga att lära, veta, förstå och kunna. Glider jag, ens en liten millimeter, ifrån den tänkta banan vad gäller skola och planering så känns det som att en hel hög med kontroll tappas och jag vet inte riktigt vad som sker men jag blir alldeles otroligt stressad och ledsen.
Det må låta väldigt och oerhört fjantigt att bli så över skolresultat, för som alla alltid säger "det finns fler chanser". Det stämmer ju det, men å andra sidan är skolan för mig det jag lägger ned mest tid på, har mest kontroll över och faktiskt det enda jag gör. Alltså är det, för mig, något som fokuseras på väldigt mycket och på grund av det så reagerar jag väldigt starkt när det inte alltid toppas. Det handlar inte heller enbart om skolan eller att jag går bananas över den, men mer hur fokusen fördelas. Väldigt lite fokus och uppbyggning är på mig och min självkänsla, men istället väldigt mycket på prestation. Så jag har en förståelse i var det, antagligen, går lite snett. Jag kan inte mata en bräcklig självkänsla med prestationer men aldrig bli mätt.
Sen den där lilla men ack så jobbiga faktorn med det sociala livet, fritiden och var jag mer kunde lägga tid på. Ja, vad gör jag egentligen? Jag har min fantastiska A som ger mig en helt annan lycka och glädje i vardagen utan att bli skolrelaterat. Men även han har ju ett socialt liv utanför skolan som han lägger ned tid på. Jag har R, och utan R som min vän hade jag nog blivit tokig för alldeles länge sedan! Det är en guldkant i tillvaron att kila iväg för lite mat med honom, matfantaster som vi är, eller kika film ihop, göra mat, grilla korv och vara i skogen (hähähä). Jag har oerhörd tur som har en sådan vän som honom, som orkar prata med mig vareviga dag och se mitt dryga flin, vareviga jäkla dag! Men trots dessa två, fantastiska pojkar, i mitt liv så lyckas jag inte helt och hållet byta fokus. Visst gör man det många gånger, men lika många gånger är det skola som upptar ämnet; hur gör man detta? kan man göra såhär? blir denna tanke bra? tror du de menar uppgiften på detta sätt? Alltid dessa frågor, alltid frågor för att göra rätt.
Det är alltså inte lätt att bara släppa en så stor påfrestning och fokusering i livet. Ett annat stort intresse i mitt liv är ju djur, mer specifikt hundar. Vi har haft två jaktlabradorer här på besök en helg, och som jag blev kär! Absoluta drömhundar är dom! Fram till idag hade vi en av dom här på besök i veckan och detta trodde jag aldrig någonsin att jag skulle säga men det känns som den där Javakärleken. Den där fantastiska kärleken som utstrålar energi, lycka och ro i kroppen. Inte många tankar spenderades på att oroa sig över skolan, jo självfallet ibland men det var så himla mycket som hände med henne här så fokus lades på det. Jag vet alltså att hund ger mig en helt annan sorts tanke än om jag ska försöka leta vänner bland människor, det går liksom inte lika bra.. Så när hon nu blev hämtad känns det som en stor ensamhet sköljer över mig och jag tänker; åh gud nu måste du sätta dig och plugga ordentligt så du fattar! Och.. det ska jag ju göra för jag har verkligen inte gjort det senaste veckan. Men jag känner hur krypet i kroppen är tillbaka och tyngden finns där igen.
Så himla typiskt va, lägga allt på en hund. Så jäkla snäll är jag, alltså. Jag får "helt enkelt" öva på detta. Jag vet att jag vill nå högsta betyg och prestera bra, men nu ska jag verkligen tvinga mig att acceptera även ett G. Tvinga mig att ta det lugnt ibland, tvinga mig att se andra saker och tvinga mig att tvinga mig. Helt enkelt. Fy.. om det ändå vore så jävlans enkelt att säga åt sig själv att skärpa till sig, säga åt sin självkänsla att växa till sig lite, säga till sin oro och stress att halveras och sluta vara så förjäkla känsliga.. om man ändå kunde.
Kommentera