Nu är uppgiften klar, och den är usel! Eller så är den inte den, jag har då ingen aning vad det är dom söker efter så vi får väl hoppas på att det i värsta fall blir ett K med tydlig förklaring så jag kan rätta till det! Men vi får se. Nog har jag sökt i alla fall så jag hoppas det blir ok ändå. I övrigt har jag fått svar och det verkar hittills positivt; såpass positivt att vi nog kanske har hund efter sommaren! Herregud! Som jag har pratat om detta... Dag ut och dag in sedan 25 år tillbaka, hela jäääkla tiden! Men nu börjar det hända grejer, fattar ni?! Men vi får se med slutsvaret och provdags!
Jag tänker hela tiden på all träning vi ska göra, men så tänker jag att vi måste ju faktiskt ta det lugnt också! Jag tror att det i min iver att ge henne ett bra hem med aktiviteter kan bli för mycket aktiviteter istället för att öva vila och passivitet. Och så funderar jag, ska man träna varje dag? Kanske 4-5 gånger och sen sådan där vardagsträning; vänta på mat, vänta på att gå in, inkallning, fot, kontaktövningar, vänta när folk kommer innanför dörren, störningsmoment m.m. Det känns som bra vardagsövningar. Störningar kan nog bli spännande, i form av andra hundar, människor o.s.v. Självklart vill jag introducera klicker, även om jag tappat taggen för den senaste tiden när jag funnit apportering med tillhörande övningar. Men klicker är ju himla bra att göra ibland när det är lite tight om tid. Så jag skall försöka att inte lägga all fokus, varje dag, på dummies. Sänka promenadförväntningar men ändå sträva efter vårt mentala band/koppel/samarbete. Det är ju skillnad på en hund som lyder mot en hund som vill göra något för dig, och det, det ska vi jobba mot!
Men jag vet ju att aktivering, samarbete, kärlek och umgänge gör susen. Av mig och A är det, som ni självfallet vet vid detta lag, jag som har detta intresse. Nog har hans intresse väckts mer i och med jaktlabbar, apportering, dummies samt dirigering. Han gillar tysta kommandon och att visa med händerna vad han vill, och det är häftigt att se honom träna hund och gilla det! I övrigt har han mest blivit lycklig av att jag varit lycklig, men nu har han funnit något kul han å! Hur som helst, då det främst är jag som har detta intresse märks det av på hundarna. Maxi till exempel, trots att hon lyssnar på A's kommandon så är det mig hon söker sig till, är hos, följer efter i lägenheten och dylikt. Trots att A verkligen gillar henne enormt mycket så är hon ju inte dum; hon har märkt att med mig händer det mycket mer, jag pratar med henne, myser med henne, tjoar och stimmar och gör en vardagspromenad till en rejält rolig grej. Jag är rolig att vara runt. (Sorry älskling, men jag är ju trots allt himla skojig!)
Första gången Maxi och Wilma var här var jag eld och lågor, jag pratade hela tiden, gosade, pratade, sprang, lekte, tränade, mutade med lite godis, tjoade, matade, pratade, gosade om och om igen. När jag sen lade mig för att sova och lägger mig i sovrummet innan A så är han kvar i vardagsrummet med dessa två i sina bäddar där. Jag springer ju ut titt som tätt för att pinka och varje gång jag gick förbi så var svansarna som två propellrar. Och det var en av dom första tecknena vi (A, faktiskt) märkte på att jag var en stor favorit. Han sa nämligen att när han går förbi så viftar dom och blir lite glada, men att det är en sådan otrolig skillnad när jag swischar förbi. Och det, hörrni, det är så värmande så att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Med sååå glada hundar är det svårt att veta, ibland, hur mycket man egentligen är omtyckt för dom tycker ju om _alla_ - men, detta sätt var det ett tydligt tecken för mig att jag gjorde någonting rätt för dom.
Dom är inte dumma våra fyrbenta vänner, inte ett dugg! Lite egoistiska och mycket kärleksfulla; dom drar nytta av den som gör saker för och med dom men älskar dessa desto mer! Därför vet jag att när B (hoppas!) är här så kommer jag vara som jag alltid är och inte oroa mig. Konsekvent! Tydlig! (Försöka i alla fall.) Och vara otroligt jävla rolig, helt enkelt. (Ok, jag oroar mig lite, haha!) Men ja, jag har ju min tydliga bild framför mig hur jag vill vara, vad jag vill sträva mot och vad jag vill ha, mellan oss d.v.s. Kan man sen ersätta matte, efter 2 år, är frågan? Jag hoppas det, att man i alla fall kan komma upp till samma kärleks, - och tillitsnivå. Somliga säger nej, somliga ja, och jag? Jag hoppas det i alla fall!
Men nu ska jag läsa på inför morgondagens föreläsning innan R kommer hit för lite umgänge med A och deras fotboll... Maxi har nu åkt hem så jag har tyvärr ingen att gå ut med under tiden så jag får titta på lite fina bilder och njuta av det! Ha det bra, chickens.
Jag tänker hela tiden på all träning vi ska göra, men så tänker jag att vi måste ju faktiskt ta det lugnt också! Jag tror att det i min iver att ge henne ett bra hem med aktiviteter kan bli för mycket aktiviteter istället för att öva vila och passivitet. Och så funderar jag, ska man träna varje dag? Kanske 4-5 gånger och sen sådan där vardagsträning; vänta på mat, vänta på att gå in, inkallning, fot, kontaktövningar, vänta när folk kommer innanför dörren, störningsmoment m.m. Det känns som bra vardagsövningar. Störningar kan nog bli spännande, i form av andra hundar, människor o.s.v. Självklart vill jag introducera klicker, även om jag tappat taggen för den senaste tiden när jag funnit apportering med tillhörande övningar. Men klicker är ju himla bra att göra ibland när det är lite tight om tid. Så jag skall försöka att inte lägga all fokus, varje dag, på dummies. Sänka promenadförväntningar men ändå sträva efter vårt mentala band/koppel/samarbete. Det är ju skillnad på en hund som lyder mot en hund som vill göra något för dig, och det, det ska vi jobba mot!
Men jag vet ju att aktivering, samarbete, kärlek och umgänge gör susen. Av mig och A är det, som ni självfallet vet vid detta lag, jag som har detta intresse. Nog har hans intresse väckts mer i och med jaktlabbar, apportering, dummies samt dirigering. Han gillar tysta kommandon och att visa med händerna vad han vill, och det är häftigt att se honom träna hund och gilla det! I övrigt har han mest blivit lycklig av att jag varit lycklig, men nu har han funnit något kul han å! Hur som helst, då det främst är jag som har detta intresse märks det av på hundarna. Maxi till exempel, trots att hon lyssnar på A's kommandon så är det mig hon söker sig till, är hos, följer efter i lägenheten och dylikt. Trots att A verkligen gillar henne enormt mycket så är hon ju inte dum; hon har märkt att med mig händer det mycket mer, jag pratar med henne, myser med henne, tjoar och stimmar och gör en vardagspromenad till en rejält rolig grej. Jag är rolig att vara runt. (Sorry älskling, men jag är ju trots allt himla skojig!)
Första gången Maxi och Wilma var här var jag eld och lågor, jag pratade hela tiden, gosade, pratade, sprang, lekte, tränade, mutade med lite godis, tjoade, matade, pratade, gosade om och om igen. När jag sen lade mig för att sova och lägger mig i sovrummet innan A så är han kvar i vardagsrummet med dessa två i sina bäddar där. Jag springer ju ut titt som tätt för att pinka och varje gång jag gick förbi så var svansarna som två propellrar. Och det var en av dom första tecknena vi (A, faktiskt) märkte på att jag var en stor favorit. Han sa nämligen att när han går förbi så viftar dom och blir lite glada, men att det är en sådan otrolig skillnad när jag swischar förbi. Och det, hörrni, det är så värmande så att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Med sååå glada hundar är det svårt att veta, ibland, hur mycket man egentligen är omtyckt för dom tycker ju om _alla_ - men, detta sätt var det ett tydligt tecken för mig att jag gjorde någonting rätt för dom.
Dom är inte dumma våra fyrbenta vänner, inte ett dugg! Lite egoistiska och mycket kärleksfulla; dom drar nytta av den som gör saker för och med dom men älskar dessa desto mer! Därför vet jag att när B (hoppas!) är här så kommer jag vara som jag alltid är och inte oroa mig. Konsekvent! Tydlig! (Försöka i alla fall.) Och vara otroligt jävla rolig, helt enkelt. (Ok, jag oroar mig lite, haha!) Men ja, jag har ju min tydliga bild framför mig hur jag vill vara, vad jag vill sträva mot och vad jag vill ha, mellan oss d.v.s. Kan man sen ersätta matte, efter 2 år, är frågan? Jag hoppas det, att man i alla fall kan komma upp till samma kärleks, - och tillitsnivå. Somliga säger nej, somliga ja, och jag? Jag hoppas det i alla fall!
Men nu ska jag läsa på inför morgondagens föreläsning innan R kommer hit för lite umgänge med A och deras fotboll... Maxi har nu åkt hem så jag har tyvärr ingen att gå ut med under tiden så jag får titta på lite fina bilder och njuta av det! Ha det bra, chickens.
Kommentera